söndag 19 februari 2012

Blogg: Del 6 Del 2 (Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce))

Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce)

Den representerar INTE mina personliga åsikter och är INTE självbiografisk. Jag har inte koncentrationssvårigheter, kommer aldrig att ha koncentrationssvårigheter och kommer aldrig att få koncentrationssvårigheter. Lugn som en filbunke, ständigt lyssnandes och observerandes är jag den där eleven som gör som den blir tillsagd, och behåller sina tankar för sig själv. Så alla kan vara lugna: Jag sitter inte och tänker på vin på lektionerna. Men att skriva en text om det jag egentligen tänker på under en lektion hade inte varit speciellt rolig läsning, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.

För en sak som slog mig när jag läste utdragen, ur deras respektive verk, var att det inte fanns en enda gnutta underhållningsvärde i deras texter. Båda verkade ha en vision om att skildra det mänskliga psyket och dess förmåga att minnas och associera, till en gräns då ens tankar inte längre är logiska. Tills man sitter och tänker på något helt annat. Tills tankarna förlorat sammanhang och mening.
Det är ett intressant experiment, men tyvärr kan jag inte se storheten i deras verk.
Visionärer? Javisst! Bra författare? Inte för fem öre! För varför vill man skriva något som inte kommer att vara roligt eller tillfredställande att läsa? Varför vill man frivilligt läsa något som inte är roligt eller, under några omständigheter, underhållande?

Så istället för att följa troget i deras fotspår och vara sådär jobbigt slätstruken och pretentiös, så skrev jag det lite roligare (hoppas jag). Det är inte en realistisk skildring av hur jag, eller någon, sitter och tänker under en lektion, men det är en lite roligare version av deras vision. Skildrar tankar och hur de kan sväva iväg, men de här tankarna lämnar aldrig sitt sammanhang. För utan sammanhang blir det ingen text, utan bara ord, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.

Hur som helst, så ska man inte ta mitt försök till psykologisk realism på för stort allvar. Se det som en amerikansk remake på en pretentiös europeisk film: Lite glättigare, lite mer riktad åt den stora massan och, framför allt, lite bättre! (Och INTE personlig)

2 kommentarer:

  1. Hehe, nog är detta otroligt starka försvar något pappa Freud skulle vilja peta lite i? Att det skulle vara så förfärligt om det fanns en gnutta av dig i texten?
    Jag ser era inlägg i min "rulle" och tar dem ett och ett, och nu har jag då fått svar på en del av frågorna som jag ställde till din text.
    Jag tycker att det är ganska spännande att du så kategoriskt dömer ut Joyce och Proust som ospännande att läsa, att texterna saknar underhållningsvärde... Jag kan tycka att det är ganska underhållande, fast kanske mer med Joyce än med Proust, eftersom det är just dessa absurda kast i tanken som kan bli rätt bisarra och därmed underhållande.
    Och frågan kvarstår tänker jag - fanns det något underhållande i själva skrivandet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att döma ut hela böcker utifrån små utdrag kanske inte är mitt stoltaste ögonblick på jorden, men samtidigt kan jag inte skriva om George Clooney varje vecka.

      Och nej, det var inte kul att skriva. Dels för att jag brukar vilja vara så originell som möjligt i mitt skrivande, men inom den psykologiska realismen känns allt redan gjort, och därför blev man lite tillbakadragen i sitt skrivande. Svårt att ta ut svängarna på en enkelriktiad väg.
      Men dels även för att jag, tyvärr får man väl säga,fann deras verk otroligt oinspirerande. Men vad hade du förväntat dig av landets minst litteraturintresserade medborgare?

      Radera