tisdag 5 mars 2013

Blogg: Del 16 (Reflektioner kring bokchatten om Hermann Hesses "Siddhartha")

"jag tror att hela boken, hela hans livs upplevelser knyter an till ett buddhistiskt tänkande. att saker blir ett mm. men att det inte direkt är buddhism" - Lowe Fredwall

Bokchatten jag deltog i, där fyra machograbbar dissekerade Hermann Hesses "mästerverk" Siddhartha, blev en rätt babblig sådan där inte mycket substantiellt blev sagt. Men trots att det blev rätt ofokuserat och snackigt emellanåt så fanns det helt klart en del tänkvärda idéer och konstateranden som kom fram, om man silade tråden noggrant. Dels kom Elias med en del kluriga frågeställningar om hur Siddhartha (bokens huvudkaraktär) nådde upplysning (ooops... glömde ropa SPOILER!) och dels vågade Oscar ifrågasätta hur trogen boken är till buddhismen, båda med goda poänger i sina respektive resonemang.

Men trådens bästa citat kom från Lowe, då han med en mening och utan versaler klargjorde hur man bör se på bokens innehåll och Siddharthas resa. Jag som slukade allt boken sa om buddhism fick mig en tankeställare och kan så här i efterhand inte annat än att hålla med herr Fredwall. För även om mycket inom buddhismen förklaras, eller åtminnstone nämns, i boken så är det inte en bok OM buddhism, utan med ett buddhistiskt budskap med religionen i centrum av historien. Det är ingen handbok eller guide till religionen, men en skönlitterär resa som knyter an till ett buddhistiskt tänkande.

"var vasuvada på riktigt eller bara siddes osynliga vän?" - Jesper Ramkloo

Jag däremot fick inte mycket vettigt sagt under bokchatten, så att välja ett citat från en själv att diskutera blev rätt svårt. Det enda jag kunde hitta, som jag fortfarande funderar över, är om Vasuveda verkligen existerade på riktigt.

Kanske överanalyserar jag och ifrågasätter en bok som kanske inte är menad att vara helt logisk, men faktum är att jag tyckte att Vasuveda snarare framstod som Siddharthas påhittade vän än som någon existerande gubbe som skjutsade folk över floden. Framförallt då Vasuveda var en sjusablans lyssnare, knappt sa något och (om jag inte minns helt fel) aldrig interagerade med andra karaktärer än Siddhartha. Att Vasuveda sedan försvinner in i skogen när Siddhartha blivit upplyst förstärker bara mina tankar om att han bara var en del av Siddes inre. En del som symboliserade visheten inom honom. Det är först när han börjar lyssna på sig själv och sitt inre som han blir upplyst och det är därför Vasuveda (symboliserandes visheten) försvinner, för att ge plats åt upplysheten.

Självklart finns det argument emot att han var på låtsas (bland annat det faktum att Vasuveda hade ett fysiskt jobb som han skötte galant), men det var lite synd att jag inte fick allt detta sagt eller lyckades få igång en diskussion, för än idag står jag fast vid min åsikt om att Vasuveda egentligen är Sidhartas inre vishet och bästa vän (då Govinda, hans gamle vän, lämnat honom långt tidigare i boken).

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i Buddhism, överanalyserande av småsaker och, precis som Siddhartha, i behov av en låtsaskompis som lyssnar...

I den teckande filmversionen av Siddhartha spelades Sidde av Alfons Åberg och Vasuveda av Mållgan. Scenen där de bygger leksakståg skrevs specifikt för filmen och beskrevs av Gunnar Rehlin som "den bästa scenen i filmhistorien". Filmen gav också en god förklaring till varför Vasuveda flyr in i skogen när Sidde äntligen blivit upplyst! Tydligen hade Sidde JR (spelad av Johannes Brost) flytt in till stan för att ringa Ghostbusters! Slutscenen, där Vasuveda jagas av Bill Murray och hans spökgäng (spelade av hela originaluppsättningen av Les Miserables), blev dock bortklippt pågrund av att bokens författare ansåg att manusförfattarna tagit sig alldeles för stora friheter med hans mästerverk. Hela filmen brändes på bål och har aldrig hörts eller nämnts sen dess.
Ovanstående bild är allt som finns kvar... 

måndag 15 oktober 2012

Blogg: Del 15 (Tolka aldrig Tohran utan handskar)

Vem älskar inte högtider? Dessa fåtal stunder, varje år, då hela familjen samlas runt ett bord och (om man har tur) äter en festmåltid eller (om man har otur) fastar (...), samtidigt som man minns svunna tider och gamla härliga sagor. Det skapas en sammanhållning och en glädje, samt en förstärkt samhörighet till sin respektive religion. Varje år brukar jag tillexempel sätta mig ner runt ett bord, och likt Ozzy Osbourne, bita huvudet av en fladdermus, iklädd min hemmasydda mantel, lyssnandes på Danny Elfmans ledmotiv från Tim Burtons Batmanfilmatisering från 1989, samtidigt som jag läser högt ur profeten Frank Millers "The Dark Knight Returns", för att på ett trevligt och repektabelt sätt visa min hängivenhet till min gud Bruce Wayne. Sen att det bara är jag, samt Steffe från psykiatriska, som brukar komma på mina årliga Batmanhögtider är en annan femma, men ibland är det tanken som räknas...
 
Men det som ska diskuteras i dagens blogg är inte min religion, utan snarare judarnas. För i många avseenden är judendomen en religion att avundas. De har, snabbt räknat, cirka etthundratrettiofjorton högtider som de firar årligen. Och inte nog med det så får man fira de lite hur man vill, beroende på hur troende man är. Yep, you heard me! Och alla högtider firas med glädje, något min utrikesreporter Vince Vaughn kan konstatera, efter att jag skickat iväg honom för att dokumentera ett judiskt bröllop:
 
                                   

Men det går inte att prata om judendomen utan att prata om allt hemskt som judarna har genomgått genom historien, och även om jag lärt mig mycket om deras högtider och deras förflutna, så känns grunderna till all antisemitism fortfarande tämligen oklara. Jag kanske har varit ouppmärksam, men jag kan faktsikt inte för allt i världen förstå mig på varför folk hatar judar, bara för att de är judar. Finns det en motivering till allt hat? Och är motiveringen befogad?
När vi nu lämnar judendomen bakom oss kommer jag mest av allt minnas alla glada högtider, med allt vad Pesach och Hanukkah innebär, samt judarnas historia med folkvandringar och delandes av hav. Men det som kommer att eka mera än Vince Vaughns "MOZEL TOV!" är vetskapen om alla hemskheter de fått genomlida, och fortsätter att få utstå.

Hey, Borat! Hitler ringde och ville ha sin antisemitism tillbaka!
Och vart fick du den ifrån, till att börja med, dumskalle!?
 
 
Tack för mig!
 
Jesper Ramkloo, professor i judendom, Vince Vaughn och Batman (samt inte helt frisk)

torsdag 27 september 2012

Blogg: Del 14 (Texter - Del 2)

Previously on the He Ate Mah Dawg-blogg:

"Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri

Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir."

_____________________________________

Ovanstående är hämtat från ett tidigare blogginlägg, skrivet sex månader och 360 sidor sedan. Det är en lång tid. Mycket kan hända på ett halvår, men i mitt fall känns det som att tiden stått still. Jag har varit där, gjort det där och sedan åkt lite dit för att göra det här, men frågan är om jag inte är samma person som jag var då. Lite mer erfaren, kanske. Och lite lugnare. Och, även om det tar emot att säga det, lite mer imponerad av Jonas Hassen Khemiri.

Men vi tar det ett steg i taget. Först och främst vill jag säga att Montecore var en bra bok. Inte jättebra, inte dålig, utan bra. Man kan se glaset som haltomt och uttrycka det som "bara bra", men i och med att jag vanligtvis brukar såga böcker vid fotknölarna, bara genom att titta på deras omslag, så tycker jag att vi försöker vara så optimistiska som möjligt. Men med det sagt så är inte Montecore en helt problemfri bok.

Det största problemet jag fann med boken var det att handlingen och sättet den var skriven på inte alltid gick hand i hand. Åtminstone inte i vissa partier. Det kändes väldigt ofta som att handlingen bara var en ursäkt för Khemiri att få driva med Sverige och det svenska språket. Därför känns det som att boken står stilla väldigt länge, medan Khemiri skriver regler, bryter regler och skriver på väldigt korrekt inkorrekt svenska. Han hade säkert väldigt roligt när han skrev den, men när han väljer att knyta ihop säcken när handlingen är som mest intressant, har jag faktiskt svårt att känna samma entusiasm som honom. Läser jag skönlitteratur vill jag bli bjuden på lite drama och bli underhållen. Annars tar jag gärna en essä eller två.

Men under boksamtalet förstod jag att jag missuppfattat boken. Montecore handlar inte om personer och händelser, utan snarare om språk och relationer. Alla karaktärer hade kunnat heta X och Y, och inget märkvärdigt hade behövt hända, men beroende på hur de pratade, eller snarare hur Khemiri skrev deras dialog, skulle man ändå förstå hur personerna förhöll sig till varandra. Abbas börjar se ner på sin son för att han börjar prata med slanguttryck, Abbas och Khedir gläds över det svenska språkets möjligheter och Khedir blir sur över Jonas ordval till boken. Tre goda exempel på att Montecore egentligen handlar om språk och hur språket stärker eller försvagar våra relationer med varandra. Mycket intressant! Mycket! Mycket! Mycket intressant!

Så, om jag nu får lov att knyta ihop säcken när bloggen är som mest intressant, vill jag ta det sista stycket till akt och tilltala herr Khemiri personligen, mano-a-mano, två sagoberättare emellan:
Kära, Jonas Hassen Khemiri!Jag är imponerad.
Din bok Montecore var bra. Bara bra. Du är en sjuhelvetes duktig språkvetare och dina ordkunskaper och ditt vokabulär (oavsett om det handlar om korrekt svenska, nysvenska eller den underliga version som Khedir använde sig av), och hur du använder dig av det, går närmast att likna med magi. Men, (och ta detta med god ro, för det är ändå ett proffs som uttalar sig här) ditt sagoberättande är inte det bästa. Missförstå mig rätt, historien är intressant, men om du hade velat engagera mig mer borde du lagt historien i fokus.
Fantastiskt språk till trots, en bra bok behöver en bra historia med ett välfungerande tempo. Inte massa språkanekdoter i varannan mening!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i bokslaktande, hybris och Batman, samt världens bästa sagoberättare, utsedd av en enig jury enligt motiveringen: "Jesper 'Astrid Lindgren, släng dig i väggen' Ramkloo är helt enkelt bäst!"

P.S. Sambanden mellan de abrahamitiska religionerna är coola! (Och där fick jag med det också!)

Ta av dig läsglasögen, Love, och ta och återförena Florence Valentin, istället! Jag vill gå på pokerkväll i Vårby Gård, inte sitta och läsa Ett Öga Rött och (Gud förbjude) bli imponerad!

onsdag 19 september 2012

Blogg: Del 13 (Hur många klingon finns det i världen?)

Gud är en busig lirare, för han/hon/hen/den/det gör alltid lite som han/hon/hen/den/det vill. Gud skapar lite värld, lite natur, lite hav, natt, dag, människor, paradis, söndagsvila... Kort sagt: Gud skapar en väldans massa problem. Inte bara för oss människor, utan även för sig själv. Tror du mig inte?
Ta den här historien som exempel:

Det var en gång ett enat folk. Ett lyckligt folk, som alla delade samma språk. Länge hade de vandrat, utan vare sig mål eller mening, och de var alla väldigt trötta och törstiga. Samtliga av de led av en otrolig träningsvärk. En värk som strålade genom hela benet, från mastigaste lår till nagelsvampsinfekterade tår. De bestämde sig för att slå sig ner och bygga en stad. Den bästa staden som någonsin byggts! Men det fanns ett litet problem. De kunde inte komma överens om hur högt deras torn skulle vara...

För alla städer måste ha ett högt torn, så är det bara. Men några ville ha ett så stort torn som möjligt, medan andra ville ha det ännu större! Storleksfrågan blev till en hetsk debatt, men när det såg som mörkast ut klev en arkitekt fram och sa: "Tornet ska vara så högt att det når till himmelen!"
Och det kunde alla vara överens om, så bygget påbörjades!

Tornet växte och växte, och nådde till slut nästan hela vägen upp till himmelen. När Gud fick reda på att människorna var på väg ut ur atmosfären, dit där det inte finns någon syre att andas, bestämde han/hon/hen/den/det sig för att rycka in och rädda mänskligheten! Räddningen kom i form av ett varsitt språk, uppdelat människorna emellan, så att ingen av de skulle kunna göra sig förstådda och på så sätt aldrig kunna färdigställa bygget. Den ofärdiga staden döptes efter Alejandro González Iñiárritus film från 2006 och Gud hade, på ett busigt sätt, skapat problem, men även räddat mänskligheten.
Så slutet gott, allting gott! Eller?

De lyckliga satarna som sedan blev tilldelade det svenska språket, bestämde sig en väldans massa år senare att börja skriva ner saker på sitt språk, så att information skulle kunna spridas över generationsgränser. När de väl började skriva lånade de dock en väldans massa ord och stavningsregler från andra språk (se: tyskan, franskan, latin och tro det eller men jag tyckte mig finna lite klingon däri någonstans), vilket vi fick ta del av på den senaste svenskalektionen. Och härmed avslutar jag bloggens inledning och välkomnar dig till avslutningen:

Det var nämligen inte svårt att läsa de gamla svenska texterna vi blev tilldelade. Jag skulle snarare kalla det ovant. Att se familjära ord stavas på ett helt annorlunda sätt är som att se ett gammalt foto på sig själv från ens barndom. Man vet att man kollar på sig själv, men man förstår inte hur man, en gång i tiden, kunde gå runt med strumpor i sandalerna!
Språkets utveckling är alltid fascinerande, inte minst då det fortsätter att utvecklas och fortsätter att låna ord från andra kulturer. Och med den ökade globaliseringen kanske Gud snart måste rycka in igen och skapa lite nya språk!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i religion, träningsvärk och Batman, (samt en sjuhelvetes duktig sagoberättare)

                                    Bismillah! Noooooo! We will not let you go! Let him goooooo!

måndag 10 september 2012

Blogg: Del 12 (Etik)

Flytvästen är på. Den är lite dammig, för det var länge sedan jag behövde den. Om jag inte minns fel så var den senaste gången, då jag faktiskt hade den på mig, när jag visade upp "The End Of Alban" för allmänheten. Den var kanske inte fullt nödvändig då, och den kanske inte är helt nödvändig nu, men man ska aldrig ta något för givet, och det finns en chans att dagens blogg kan bli ohanterligt djup.

För när det kommer till etik finns det inte så mycket man kan säga utan att låta lite pretentiös. Samtidigt går det inte att föra en vidare intressant tankegång angående varför jag gör det jag gör, för oftast finns det inte en bakomliggande tanke. Visst, jag skriver den här bloggen för att chansen till ett bra betyg i Svenska B (och numera även Religion A) ska bli synligt någonstans borta vid horisonten, dit man knappt kan se, förbi mammutarnas förlorade dal i det snötäckta riket, styrt av tavlor målade under sensommarsolens sista monsunperiod. Och det går väl att koppla till konsekvensetiken, och dess tankar om att man bör agera så att konsekvenserna blir så som man själv önskar, men inte tusan går jag runt med den moraliska kompassen genom livet!

Faktum är att jag inte har någon moralisk eller etisk kompass. Visst försöker jag följa regler och normer, och självklart vill jag vara en så god människa som möjligt, men det är inga dilemman som påverkar mina beslut här i livet. Någonstans, långt inne i min hjärna, dit man inte hittar, pågrund av att all vetskap om platsen, någon gång under historiens gång, blivit förlorad (troligtvis i en kamp mellan en katt och dörrhantaget till en begagnad Volvo V70), finns det säkert en bakomliggande etisk kompass som ligger bakom även de mest spontana besluten man gör. Men även om man hade tillgång till denna plats och ständigt gick runt och planerade varenda liten handling man begår, så tror jag att allt ändå hänger på uppfostran, prioriteringar och personlighet. Ens definition av vad som är etiskt rätt och hur man genomför det enda rätta, är upp till var och en av oss.

Så i slutändan tror jag att det inte spelar någon roll. Jag tror inte på etiska kompasser, utan jag tror på livet. Att analysera ens handligar, att ifrågasätta sitt beteende och att välja kompasser att följa är sådant som förstör livskvalitéen. För faktum är att frågan om vad som är etiskt rätt är definerbar, och därmed kan du välja vilken etisk kompass som helst, utan att dina handlingar blir mer godtagbara.
Etiska kompasser, schmetiska schkompasser. Tiden på jorden är för liten, så gör det du vill göra, och be till gud att det är det enda rätta! För när jorden väl har gått under, och universum ligger stilla, i väntan på att en ny civilisation, från en annan galax än Vintergatan, ska stiga ur jordens aska, likt fågel fenix den tredje (vars bror hade ett stiligt bockskägg), spelar det nog ingen större roll om du gick på den där festen för att du ville: 1,vara en god kompis och stötta dina partysugna vänner 2, bara ha lite kul eller 3, få chansen till Tjejens uppmärksamhet, och därefter vinna hennes gunst.
I slutändan är det endast du själv som kan avgöra vad det är som betyder något för dig, och hur du ska hantera det. Och tjejen, well... hon gick hem med din bästis...

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i filosofi, religion och Batman.

                                "Hej, vi är bröderna Djup och vi godkänner denna bloggs djupa djup"

måndag 23 april 2012

Blogg: Del 11 (Doktor Glas)

(Bloggen innehåller spoilers till Doktor Glas)

What is the most resilient parasite? Bacteria? A virus? An intestinal worm? An idea. Resilient... highly contagious. Once an idea has taken hold of the brain it's almost impossible to eradicate. An idea that is fully formed - fully understood - that sticks; right in there somewhere.

Ovanstående citat är inte hämtat ur Doktor Glas, men det skulle det faktiskt kunna vara. För Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg, är en idéroman ("idéroman, roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap" - NE). Den utspelar sig inne i den godhjärtade, men ack så ensamma och kärlekskranke, Doktor Glas huvud. I dagboksform får vi följa hans tankar, analyseringar och idéer. Vi får återuppleva minnen och ta del av hur hans dagar spenderats, men mest av allt får vi höra om hans kärlek till fru Gregorius, en kvinna som kommit till honom i hopp om att få hjälp med sitt olyckliga äktenskap. Hans kärlek och sympatier för henne leder honom in i omoraliska tankar, vilket i sin tur bidrar till att han får en idé. En idé han inte kommer att kunna skaka av sig, förrän den är genomförd.

Bokens stora tema och budskap handlar om vad som är moraliskt acceptabelt när det kommer till kärlek och andra starka känslor. Frågan som ställs är hur långt man är tillåten att gå för att göra den man älskar lycklig och om det, i sin tur, innebär att det kan vara acceptabelt att ta någon annans liv. Det är en intressant fråga, som jag inte kan svara på, men som Doktor Glas tycker är glasklar (padum-pam-pisch!). Han har inga problem med att ljuga, konspirera och, till slut, mörda för att fru Gregorius ska bli lycklig.
Och att han gör allt detta för henne är för mig obegripligt. Varför han genomgår sådan ångest och något så grovt som mord, för en människa som inte hyser samma känslor för honom som han hyser för henne är bortom all logik. Och om man återgår till den stora frågan, om det är acceptabelt att att döda någon för kärlek, blir svaret detsamma om kärleken som leder fram till mordet inte är ömsesidig? Det är värt att fundera på...

Men bokens budskap och frågor som den ställer slutar inte där. Ur den stora frågan växer sedan flertalet mindre frågor och teman fram:
Trots att Dr. Glas handlar utifrån kärlek och sympati, gör inte hans handlingar och idéer honom ond? Mord är väl ändå inget man kan tolerera, oavsett avsikt med dådet?
Är det verkligen godtagbart att låta någon utomstående ta hand om ens relationsproblem? Gör fru Gregorius verkligen rätt i att gå till Dr. Glas med sina problem?
Är obesvarad kärlek lika mycket värd som ömsesidig sådan? Frun älskar ju verkligen inte Dr. Glas, så varför gör han allt detta? Kan han verkligen uppnå lycka genom att göra henne lycklig?

Boken är full av frågor man kan ställa sig. Kanske har jag missuppfattat uppgiften jag skulle diskutera här, men det här är ett par intressanta frågor som väckte en del idéer hos mig. Och som vi, Leo och säkerligen Doktor Glas vet vid det här laget så är idén den mest motståndskraftiga parasiten.

                  "Börja en blogg om Doktor Glas med ett citat från Inception? Killen måste skoja!"

söndag 1 april 2012

Blogg: Del 10 (Texter)

Det finns en underbar låt, av det underbara bandet Florence Valentin, som heter "Då Skulle Det Inte Vara Jag". Det är ingen märkvärdig låt. Melodin är inte jättecatchy, Love Antells sångröst är inte vacker (men åtminstone bättre än Hellströms) och textmässigt kanske den är lite övertydlig i sitt budskap om att allt som är klassat fint är fult. Om man ska vara riktigt hård mot låten så kan man nästan anklaga den för att vara töntig i dess försök att få oss rebelliska tonåringar att identifiera oss med bandets ideal. Men jag kan erkänna att det är just texten som får mig att tycka om den. Det är en lockande värld och en skön "I don´t give a fuck"-attityd som genomsyrar låten, samtidigt som den är härligt pubertal och töntig. Det är musik för slackers som mig, och jag hatar att erkänna att jag ibland (även om jag inte har något emot Biblioteksgatans röda mattor, Stureplans caféer och mespop) håller med Love Antell.

Men vad har detta med texterna vi läste på måndagens svenskalektion att göra? Egentligen inte så mycket. Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir.
De två dikterna vi läste var förvisso ganska kul att diskutera, men tyvärr var jag inte imponerad. Novellen, vars namn jag glömt, däremot. Den bröt mönstret. Och för en gång skull var jag imponerad.

Okej, jag kan erkänna att den inte var revolutionerande eller på något sätt märkvärdig, men den var faktiskt riktigt välskriven. Jag har alltid föredragit noveller framför hela böcker (och i sin tur serier framför noveller), och måndagens novell var ett klassexempel på varför jag tycker som jag tycker. Den lyckades, på två sidor, skapa en fin relation mellan en far och hans son, samtidigt som den skapade något fint, och mot slutet obehagligt och suggestivt, i en helt vanlig skogspromenad. Jag som bor exakt utanför en skog, som i sin tur ligger vid ett järnvägsspår, kunde bygga upp en ovanligt tydlig bild om hur allt såg ut, något som böcker, i deras försök att fylla ut sina sidor, sällan lyckas få mig att göra. Oftast blir beskrivningarna på tok för långa och detaljerade för att man ska kunna måla en tydlig bild, men noveller, och måndagens framförallt, lyckas hålla beskrivningarna korta och koncisa. Det var utan tvekan den bästa novellen jag läst sedan Moln Som Vita Elefanter och Mannen I Båten, där den sistnämnda faktiskt har en hel del gemensamt med måndagens novell i dess "vardagsskräck ute i naturen"-tema.

Så hur töntigt tonårsrebellisk jag ibland må vara så måste jag ibland erkänna att jag faktiskt har ett mjukt uppskattande inre, också. Det var en fin liten novell, och två godkända (men inte mer) dikter vi läste. Jag tycker att vi borde läsa mer noveller (och väldigt, VÄLDIGT, VÄLDIGT gärna fler serier) i svenskan. Kanske skulle jag då, en vacker dag, finna dikter och böcker imponernade. Till dess så skulle det nog inte vara jag.


Kunglåt, av kungband, med en sångare som nuförtiden sysslar med mespop. Ironiskt nog är det sant.