Blogg: Del 9 (Timmarna, en kort lista. Jag hade skrivit en lång, satsig och välformulerad recension som tog upp varenda liten beståndsdel av filmen, men av ett otroligt idiotiskt misstag, där jag tröck på fel tangent vid fel tillfälle, så försvann den. Det enda som jag orkade slänga ihop efter det var denna punktlista. Trevlig läsning.)

Tankar om Timmarna:

1, Otroligt välberättad
Storyn i Timmarna hade varit otroligt blek om den inte hade berättats på det sätt som den gjordes. Genom att hoppa mellan tid och rum, mellan tre historier som, till ytan, har vädigt lite gemensamt, men som mot slutet vävs ihop, gjorde det lättare att engagera sig i historierna, som annars hade framstått som bleka och nästan ointressanta om de presenterats var för sig. En stor applåd till regissören Stephen Daldry som lyckats skapa en spänning i en film där inte mycket händer och där huvudkaraktärernas känslor står i fokus, istället för deras handlingar

2, Otroligt välspelad
För mer information, se förra blogginlägget, men för er som är lata kan jag säga att skådespeleriet är nästan absurt bra. Merryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore är alla otroligt bra, och skådespeleriet i allmänhet är filmens starkaste punkt. Välspelat ända ner i minsta biroll och statist, med hela Hollywood-eliten i toppform. Jeff Daniels är dock bäst, i en på tok för liten roll för en skådespelare av hans kaliber.

3, Otroligt välgjord
Sminket, kostymerna och miljöerna/kulisserna är fenomenalt välgjorda. Tidsskilldringarna är träffsäkra in i minsta detalj och för en gång skull ser en skådespelare i pensionärsmake-up inte ut som deg i ansiktet. Lägg till bra musik och fint foto och du har Timmarna i ett nötskal.

Leo som pizzadeg i J. Edgar                                              Julianne Moore som gammal tant i timmarna

                          




4, Trist slut
Hade förväntat mig ett tyngre slut än vad man fick serverat. Efter alla humörsvängningar som våra hjältinnor gått igenom, hade jag hoppats på ett mer tragiskt slut. Att Woolf tog livet av sig visste man ju redan, i och med att man fick reda på det i början av filmen. Och avslöjandet av att Ed Harris var Julianne Moores son var en bra twist, som hade kunnat presenterats bättre (flashbacks är aldrig okej vid avslöjanden). I överlag en välberättad film, som hade behövt ett slag-i-magen-slut för att verkligen lämna ett avtryck.

Sammanfattning
Timmarna är en otroligt välgjord film på flesta punkter, men saknar något gripande som gör att filmen stannar kvar hos en. När den är slut är den slut och en liten känsla av tomhet infinner sig, istället för klumpen i halsen som borde finnas där. Men det är en mindre repa i en annars fläckfri film som defenetivt är värd att se. Inget mästerverk som kommer att gå till filmhistorien, men en film som väldigt effektivt fångar det viktiga i modernismen (känslorna, psykologin, kvinnor under en dag) och gör det till ett engagerande och stundtals gripande drama. Betyget blir fyra av fem möjliga.

Leo som J. Edgar Hoover i J. Edgar

Blogg: Del 8 (Timmarna)

Hittills, cirka 40 minuter in, är Timmarna en bra film. En riktigt bra film. Välgjord, med enastående skådespelarinsatser och unikt berättande, där tre historier, utspelandes under olika tidsperioder, vävs ihop till en helhet. Det är känslostarkt, välspelat och originellt. Precis så som en film ska vara, om man vill imponera på mig.

Den går självklart att koppla till modernismen på flera olika sätt, också, där den allra tydligaste kopplingen går att göra till berättandet och berättelsen i sig. Sättet berättelsen presenteras på känns unikt och som ett experiment, med dem tre delarna ihopknutna löst. Det känns som ett nytt och fräscht sätt att berätta på, något som verkar väldigt modernistiskt. Samtidigt har vi det faktum att det är de tre kvinnornas känslor, och hanteringar av dem, som står i fokus, istället för en tydlig röd tråd och handling. Det känns mer som en studie i mänskligt beteende, än ett påkostat Hollywood-drama. Och sen så har vi ju Virginia Woolf och Mrs. Dalloway, men den kopplingen känns övertydlig i sammanhanget. Men mer än så kan jag inte hitta några kopplingar till modernismen, och ser istället fram emot att få se klart den på måndag (Dear God, låt mitt omdömmessnack vara över fort så att jag inte missar något viktigt).

Så nu när kopplingarna till modernismen är ur vägen, vill jag ta till vara på mitt sista stycke och hylla skådespeleriet återigen. Fast jag tänker inte slå på stort och hylla ALLA (av någon anledning har hela Hollywood-eliten ställt upp på att var med i filmen). För även om Merryl Streep, Ed Harris, Toni Colette, Miranda Richardson, Allison Janney, John C. Reilly och Nicole Kidman är bra, så är det två andra jag vill uppmärksamma lite extra. Dels är det Julianne Moore som är skitcreepy som likgiltig, gravid hemmafru på 60-talet. Och sen så har vi Jeff Daniels.
Varför får inte den mannen mer och bättre roller nuförtiden? Varför har han inte fått någon Oscars-nominering än, efter roller i filmer som The Squid And the Wale, State Of Play och Dum & Dummare (den sistnämndas storhet får inte ifrågasättas!). Och här dyker han upp oväntat hemma hos Streep och bara totaläger (även om Streeps psykbryt i den scenen är värd en ovation, den med). Jeff Daniels är en av dem absolut bästa borta i Hollywood och någon borde se till att han får lite cred! Om jag var filmregissör så skulle han fått vara med i alla mina filmer.

Han och George Clooney. De skulle få spela bästa kompisar och åka på en roadtrip genom USA, under Jordens sista vecka innan den går under. De skulle konversera och minnas tillbaka på deras liv, samtidigt som de skulle bocka av en "bucket list" som involverar en hel del olagliga saker. Lite bråk, lite kärlek och en hel del hjärtvärmande humor, som anspelar mycket på igenkännighet. George skulle bli kär i en åldrande strippa (spelad av Gwyneth Paltrow), men skulle förstå att det inte hade varit värt att bygga nya relationer när Jorden är döende. De skulle träffa på Giovanni Ribisi som spelar drogpåverkad pimp, och Anjelica Huston spelar Jeffs styvmamma (som även är tandläkare och upphovsmakare till en rolig scen då strömmen går mitt under Georges rotfyllning). Elizabeth Olsen spelar en ung liftare på drift, Ryan Gosling är Jeffs vuxna och framgångsrika son, Mel Gibson är Jeffs frånvarande make (en cameoroll där man endast får höra Mel från andra sidan luren, vädjandes över att Jeff ska komma hem), Joel Courtney spelar Georges son (något George inte får reda på förrän han avfärdat honom) och Jack Nicholson är Jeffs döende pappa.
Med musik av Justin Vernon, med Hoyte Van Hoytema som fotograf och med manus och regi av Jesper Ramkloo, baserad på en ännu outgiven bok av Jesper Ramkloo skulle denna finstämda dramakomedi om livet, döden och ens egentliga plats här på jorden bli en stor succé.

The Wolves: på en bio nära dig våren 2020, men än så länge får vi nöja oss med Jeff Daniels (och Julianne Moore) i Timmarna.

                                           Vad är bättre än Jeff Daniels i Timmarna?:

                                                   Jeff Daniels med en gitarr?

                                              Eller Jeff Daniels i helskägg?

                                           Rätt svar är: Jeff Daniels med gitarr i helskägg!