Blogg: Del 9 (Timmarna, en kort lista. Jag hade skrivit en lång, satsig och välformulerad recension som tog upp varenda liten beståndsdel av filmen, men av ett otroligt idiotiskt misstag, där jag tröck på fel tangent vid fel tillfälle, så försvann den. Det enda som jag orkade slänga ihop efter det var denna punktlista. Trevlig läsning.)

Tankar om Timmarna:

1, Otroligt välberättad
Storyn i Timmarna hade varit otroligt blek om den inte hade berättats på det sätt som den gjordes. Genom att hoppa mellan tid och rum, mellan tre historier som, till ytan, har vädigt lite gemensamt, men som mot slutet vävs ihop, gjorde det lättare att engagera sig i historierna, som annars hade framstått som bleka och nästan ointressanta om de presenterats var för sig. En stor applåd till regissören Stephen Daldry som lyckats skapa en spänning i en film där inte mycket händer och där huvudkaraktärernas känslor står i fokus, istället för deras handlingar

2, Otroligt välspelad
För mer information, se förra blogginlägget, men för er som är lata kan jag säga att skådespeleriet är nästan absurt bra. Merryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore är alla otroligt bra, och skådespeleriet i allmänhet är filmens starkaste punkt. Välspelat ända ner i minsta biroll och statist, med hela Hollywood-eliten i toppform. Jeff Daniels är dock bäst, i en på tok för liten roll för en skådespelare av hans kaliber.

3, Otroligt välgjord
Sminket, kostymerna och miljöerna/kulisserna är fenomenalt välgjorda. Tidsskilldringarna är träffsäkra in i minsta detalj och för en gång skull ser en skådespelare i pensionärsmake-up inte ut som deg i ansiktet. Lägg till bra musik och fint foto och du har Timmarna i ett nötskal.

Leo som pizzadeg i J. Edgar                                              Julianne Moore som gammal tant i timmarna

                          




4, Trist slut
Hade förväntat mig ett tyngre slut än vad man fick serverat. Efter alla humörsvängningar som våra hjältinnor gått igenom, hade jag hoppats på ett mer tragiskt slut. Att Woolf tog livet av sig visste man ju redan, i och med att man fick reda på det i början av filmen. Och avslöjandet av att Ed Harris var Julianne Moores son var en bra twist, som hade kunnat presenterats bättre (flashbacks är aldrig okej vid avslöjanden). I överlag en välberättad film, som hade behövt ett slag-i-magen-slut för att verkligen lämna ett avtryck.

Sammanfattning
Timmarna är en otroligt välgjord film på flesta punkter, men saknar något gripande som gör att filmen stannar kvar hos en. När den är slut är den slut och en liten känsla av tomhet infinner sig, istället för klumpen i halsen som borde finnas där. Men det är en mindre repa i en annars fläckfri film som defenetivt är värd att se. Inget mästerverk som kommer att gå till filmhistorien, men en film som väldigt effektivt fångar det viktiga i modernismen (känslorna, psykologin, kvinnor under en dag) och gör det till ett engagerande och stundtals gripande drama. Betyget blir fyra av fem möjliga.

Leo som J. Edgar Hoover i J. Edgar