Blogg: Del 10 (Texter)

Det finns en underbar låt, av det underbara bandet Florence Valentin, som heter "Då Skulle Det Inte Vara Jag". Det är ingen märkvärdig låt. Melodin är inte jättecatchy, Love Antells sångröst är inte vacker (men åtminstone bättre än Hellströms) och textmässigt kanske den är lite övertydlig i sitt budskap om att allt som är klassat fint är fult. Om man ska vara riktigt hård mot låten så kan man nästan anklaga den för att vara töntig i dess försök att få oss rebelliska tonåringar att identifiera oss med bandets ideal. Men jag kan erkänna att det är just texten som får mig att tycka om den. Det är en lockande värld och en skön "I don´t give a fuck"-attityd som genomsyrar låten, samtidigt som den är härligt pubertal och töntig. Det är musik för slackers som mig, och jag hatar att erkänna att jag ibland (även om jag inte har något emot Biblioteksgatans röda mattor, Stureplans caféer och mespop) håller med Love Antell.

Men vad har detta med texterna vi läste på måndagens svenskalektion att göra? Egentligen inte så mycket. Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir.
De två dikterna vi läste var förvisso ganska kul att diskutera, men tyvärr var jag inte imponerad. Novellen, vars namn jag glömt, däremot. Den bröt mönstret. Och för en gång skull var jag imponerad.

Okej, jag kan erkänna att den inte var revolutionerande eller på något sätt märkvärdig, men den var faktiskt riktigt välskriven. Jag har alltid föredragit noveller framför hela böcker (och i sin tur serier framför noveller), och måndagens novell var ett klassexempel på varför jag tycker som jag tycker. Den lyckades, på två sidor, skapa en fin relation mellan en far och hans son, samtidigt som den skapade något fint, och mot slutet obehagligt och suggestivt, i en helt vanlig skogspromenad. Jag som bor exakt utanför en skog, som i sin tur ligger vid ett järnvägsspår, kunde bygga upp en ovanligt tydlig bild om hur allt såg ut, något som böcker, i deras försök att fylla ut sina sidor, sällan lyckas få mig att göra. Oftast blir beskrivningarna på tok för långa och detaljerade för att man ska kunna måla en tydlig bild, men noveller, och måndagens framförallt, lyckas hålla beskrivningarna korta och koncisa. Det var utan tvekan den bästa novellen jag läst sedan Moln Som Vita Elefanter och Mannen I Båten, där den sistnämnda faktiskt har en hel del gemensamt med måndagens novell i dess "vardagsskräck ute i naturen"-tema.

Så hur töntigt tonårsrebellisk jag ibland må vara så måste jag ibland erkänna att jag faktiskt har ett mjukt uppskattande inre, också. Det var en fin liten novell, och två godkända (men inte mer) dikter vi läste. Jag tycker att vi borde läsa mer noveller (och väldigt, VÄLDIGT, VÄLDIGT gärna fler serier) i svenskan. Kanske skulle jag då, en vacker dag, finna dikter och böcker imponernade. Till dess så skulle det nog inte vara jag.

Kunglåt, av kungband, med en sångare som nuförtiden sysslar med mespop. Ironiskt nog är det sant.