Blogg: Del 11 (Doktor Glas)

(Bloggen innehåller spoilers till Doktor Glas)

What is the most resilient parasite? Bacteria? A virus? An intestinal worm? An idea. Resilient... highly contagious. Once an idea has taken hold of the brain it's almost impossible to eradicate. An idea that is fully formed - fully understood - that sticks; right in there somewhere.

Ovanstående citat är inte hämtat ur Doktor Glas, men det skulle det faktiskt kunna vara. För Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg, är en idéroman ("idéroman, roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap" - NE). Den utspelar sig inne i den godhjärtade, men ack så ensamma och kärlekskranke, Doktor Glas huvud. I dagboksform får vi följa hans tankar, analyseringar och idéer. Vi får återuppleva minnen och ta del av hur hans dagar spenderats, men mest av allt får vi höra om hans kärlek till fru Gregorius, en kvinna som kommit till honom i hopp om att få hjälp med sitt olyckliga äktenskap. Hans kärlek och sympatier för henne leder honom in i omoraliska tankar, vilket i sin tur bidrar till att han får en idé. En idé han inte kommer att kunna skaka av sig, förrän den är genomförd.

Bokens stora tema och budskap handlar om vad som är moraliskt acceptabelt när det kommer till kärlek och andra starka känslor. Frågan som ställs är hur långt man är tillåten att gå för att göra den man älskar lycklig och om det, i sin tur, innebär att det kan vara acceptabelt att ta någon annans liv. Det är en intressant fråga, som jag inte kan svara på, men som Doktor Glas tycker är glasklar (padum-pam-pisch!). Han har inga problem med att ljuga, konspirera och, till slut, mörda för att fru Gregorius ska bli lycklig.
Och att han gör allt detta för henne är för mig obegripligt. Varför han genomgår sådan ångest och något så grovt som mord, för en människa som inte hyser samma känslor för honom som han hyser för henne är bortom all logik. Och om man återgår till den stora frågan, om det är acceptabelt att att döda någon för kärlek, blir svaret detsamma om kärleken som leder fram till mordet inte är ömsesidig? Det är värt att fundera på...

Men bokens budskap och frågor som den ställer slutar inte där. Ur den stora frågan växer sedan flertalet mindre frågor och teman fram:
Trots att Dr. Glas handlar utifrån kärlek och sympati, gör inte hans handlingar och idéer honom ond? Mord är väl ändå inget man kan tolerera, oavsett avsikt med dådet?
Är det verkligen godtagbart att låta någon utomstående ta hand om ens relationsproblem? Gör fru Gregorius verkligen rätt i att gå till Dr. Glas med sina problem?
Är obesvarad kärlek lika mycket värd som ömsesidig sådan? Frun älskar ju verkligen inte Dr. Glas, så varför gör han allt detta? Kan han verkligen uppnå lycka genom att göra henne lycklig?

Boken är full av frågor man kan ställa sig. Kanske har jag missuppfattat uppgiften jag skulle diskutera här, men det här är ett par intressanta frågor som väckte en del idéer hos mig. Och som vi, Leo och säkerligen Doktor Glas vet vid det här laget så är idén den mest motståndskraftiga parasiten.

                  "Börja en blogg om Doktor Glas med ett citat från Inception? Killen måste skoja!"

Blogg: Del 10 (Texter)

Det finns en underbar låt, av det underbara bandet Florence Valentin, som heter "Då Skulle Det Inte Vara Jag". Det är ingen märkvärdig låt. Melodin är inte jättecatchy, Love Antells sångröst är inte vacker (men åtminstone bättre än Hellströms) och textmässigt kanske den är lite övertydlig i sitt budskap om att allt som är klassat fint är fult. Om man ska vara riktigt hård mot låten så kan man nästan anklaga den för att vara töntig i dess försök att få oss rebelliska tonåringar att identifiera oss med bandets ideal. Men jag kan erkänna att det är just texten som får mig att tycka om den. Det är en lockande värld och en skön "I don´t give a fuck"-attityd som genomsyrar låten, samtidigt som den är härligt pubertal och töntig. Det är musik för slackers som mig, och jag hatar att erkänna att jag ibland (även om jag inte har något emot Biblioteksgatans röda mattor, Stureplans caféer och mespop) håller med Love Antell.

Men vad har detta med texterna vi läste på måndagens svenskalektion att göra? Egentligen inte så mycket. Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir.
De två dikterna vi läste var förvisso ganska kul att diskutera, men tyvärr var jag inte imponerad. Novellen, vars namn jag glömt, däremot. Den bröt mönstret. Och för en gång skull var jag imponerad.

Okej, jag kan erkänna att den inte var revolutionerande eller på något sätt märkvärdig, men den var faktiskt riktigt välskriven. Jag har alltid föredragit noveller framför hela böcker (och i sin tur serier framför noveller), och måndagens novell var ett klassexempel på varför jag tycker som jag tycker. Den lyckades, på två sidor, skapa en fin relation mellan en far och hans son, samtidigt som den skapade något fint, och mot slutet obehagligt och suggestivt, i en helt vanlig skogspromenad. Jag som bor exakt utanför en skog, som i sin tur ligger vid ett järnvägsspår, kunde bygga upp en ovanligt tydlig bild om hur allt såg ut, något som böcker, i deras försök att fylla ut sina sidor, sällan lyckas få mig att göra. Oftast blir beskrivningarna på tok för långa och detaljerade för att man ska kunna måla en tydlig bild, men noveller, och måndagens framförallt, lyckas hålla beskrivningarna korta och koncisa. Det var utan tvekan den bästa novellen jag läst sedan Moln Som Vita Elefanter och Mannen I Båten, där den sistnämnda faktiskt har en hel del gemensamt med måndagens novell i dess "vardagsskräck ute i naturen"-tema.

Så hur töntigt tonårsrebellisk jag ibland må vara så måste jag ibland erkänna att jag faktiskt har ett mjukt uppskattande inre, också. Det var en fin liten novell, och två godkända (men inte mer) dikter vi läste. Jag tycker att vi borde läsa mer noveller (och väldigt, VÄLDIGT, VÄLDIGT gärna fler serier) i svenskan. Kanske skulle jag då, en vacker dag, finna dikter och böcker imponernade. Till dess så skulle det nog inte vara jag.

Kunglåt, av kungband, med en sångare som nuförtiden sysslar med mespop. Ironiskt nog är det sant.