Blogg: Del 14 (Texter - Del 2)

Previously on the He Ate Mah Dawg-blogg:

"Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir."

_____________________________________

Ovanstående är hämtat från ett tidigare blogginlägg, skrivet sex månader och 360 sidor sedan. Det är en lång tid. Mycket kan hända på ett halvår, men i mitt fall känns det som att tiden stått still. Jag har varit där, gjort det där och sedan åkt lite dit för att göra det här, men frågan är om jag inte är samma person som jag var då. Lite mer erfaren, kanske. Och lite lugnare. Och, även om det tar emot att säga det, lite mer imponerad av Jonas Hassen Khemiri.

Men vi tar det ett steg i taget. Först och främst vill jag säga att Montecore var en bra bok. Inte jättebra, inte dålig, utan bra. Man kan se glaset som haltomt och uttrycka det som "bara bra", men i och med att jag vanligtvis brukar såga böcker vid fotknölarna, bara genom att titta på deras omslag, så tycker jag att vi försöker vara så optimistiska som möjligt. Men med det sagt så är inte Montecore en helt problemfri bok.

Det största problemet jag fann med boken var det att handlingen och sättet den var skriven på inte alltid gick hand i hand. Åtminstone inte i vissa partier. Det kändes väldigt ofta som att handlingen bara var en ursäkt för Khemiri att få driva med Sverige och det svenska språket. Därför känns det som att boken står stilla väldigt länge, medan Khemiri skriver regler, bryter regler och skriver på väldigt korrekt inkorrekt svenska. Han hade säkert väldigt roligt när han skrev den, men när han väljer att knyta ihop säcken när handlingen är som mest intressant, har jag faktiskt svårt att känna samma entusiasm som honom. Läser jag skönlitteratur vill jag bli bjuden på lite drama och bli underhållen. Annars tar jag gärna en essä eller två.

Men under boksamtalet förstod jag att jag missuppfattat boken. Montecore handlar inte om personer och händelser, utan snarare om språk och relationer. Alla karaktärer hade kunnat heta X och Y, och inget märkvärdigt hade behövt hända, men beroende på hur de pratade, eller snarare hur Khemiri skrev deras dialog, skulle man ändå förstå hur personerna förhöll sig till varandra. Abbas börjar se ner på sin son för att han börjar prata med slanguttryck, Abbas och Khedir gläds över det svenska språkets möjligheter och Khedir blir sur över Jonas ordval till boken. Tre goda exempel på att Montecore egentligen handlar om språk och hur språket stärker eller försvagar våra relationer med varandra. Mycket intressant! Mycket! Mycket! Mycket intressant!

Så, om jag nu får lov att knyta ihop säcken när bloggen är som mest intressant, vill jag ta det sista stycket till akt och tilltala herr Khemiri personligen, mano-a-mano, två sagoberättare emellan:
Kära, Jonas Hassen Khemiri!Jag är imponerad.
Din bok Montecore var bra. Bara bra. Du är en sjuhelvetes duktig språkvetare och dina ordkunskaper och ditt vokabulär (oavsett om det handlar om korrekt svenska, nysvenska eller den underliga version som Khedir använde sig av), och hur du använder dig av det, går närmast att likna med magi. Men, (och ta detta med god ro, för det är ändå ett proffs som uttalar sig här) ditt sagoberättande är inte det bästa. Missförstå mig rätt, historien är intressant, men om du hade velat engagera mig mer borde du lagt historien i fokus.
Fantastiskt språk till trots, en bra bok behöver en bra historia med ett välfungerande tempo. Inte massa språkanekdoter i varannan mening!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i bokslaktande, hybris och Batman, samt världens bästa sagoberättare, utsedd av en enig jury enligt motiveringen: "Jesper 'Astrid Lindgren, släng dig i väggen' Ramkloo är helt enkelt bäst!"

P.S. Sambanden mellan de abrahamitiska religionerna är coola! (Och där fick jag med det också!)

Ta av dig läsglasögen, Love, och ta och återförena Florence Valentin, istället! Jag vill gå på pokerkväll i Vårby Gård, inte sitta och läsa Ett Öga Rött och (Gud förbjude) bli imponerad!

Blogg: Del 13 (Hur många klingon finns det i världen?)

Gud är en busig lirare, för han/hon/hen/den/det gör alltid lite som han/hon/hen/den/det vill. Gud skapar lite värld, lite natur, lite hav, natt, dag, människor, paradis, söndagsvila... Kort sagt: Gud skapar en väldans massa problem. Inte bara för oss människor, utan även för sig själv. Tror du mig inte?
Ta den här historien som exempel:

Det var en gång ett enat folk. Ett lyckligt folk, som alla delade samma språk. Länge hade de vandrat, utan vare sig mål eller mening, och de var alla väldigt trötta och törstiga. Samtliga av de led av en otrolig träningsvärk. En värk som strålade genom hela benet, från mastigaste lår till nagelsvampsinfekterade tår. De bestämde sig för att slå sig ner och bygga en stad. Den bästa staden som någonsin byggts! Men det fanns ett litet problem. De kunde inte komma överens om hur högt deras torn skulle vara...

För alla städer måste ha ett högt torn, så är det bara. Men några ville ha ett så stort torn som möjligt, medan andra ville ha det ännu större! Storleksfrågan blev till en hetsk debatt, men när det såg som mörkast ut klev en arkitekt fram och sa: "Tornet ska vara så högt att det når till himmelen!"
Och det kunde alla vara överens om, så bygget påbörjades!

Tornet växte och växte, och nådde till slut nästan hela vägen upp till himmelen. När Gud fick reda på att människorna var på väg ut ur atmosfären, dit där det inte finns någon syre att andas, bestämde han/hon/hen/den/det sig för att rycka in och rädda mänskligheten! Räddningen kom i form av ett varsitt språk, uppdelat människorna emellan, så att ingen av de skulle kunna göra sig förstådda och på så sätt aldrig kunna färdigställa bygget. Den ofärdiga staden döptes efter Alejandro González Iñiárritus film från 2006 och Gud hade, på ett busigt sätt, skapat problem, men även räddat mänskligheten.
Så slutet gott, allting gott! Eller?

De lyckliga satarna som sedan blev tilldelade det svenska språket, bestämde sig en väldans massa år senare att börja skriva ner saker på sitt språk, så att information skulle kunna spridas över generationsgränser. När de väl började skriva lånade de dock en väldans massa ord och stavningsregler från andra språk (se: tyskan, franskan, latin och tro det eller men jag tyckte mig finna lite klingon däri någonstans), vilket vi fick ta del av på den senaste svenskalektionen. Och härmed avslutar jag bloggens inledning och välkomnar dig till avslutningen:

Det var nämligen inte svårt att läsa de gamla svenska texterna vi blev tilldelade. Jag skulle snarare kalla det ovant. Att se familjära ord stavas på ett helt annorlunda sätt är som att se ett gammalt foto på sig själv från ens barndom. Man vet att man kollar på sig själv, men man förstår inte hur man, en gång i tiden, kunde gå runt med strumpor i sandalerna!
Språkets utveckling är alltid fascinerande, inte minst då det fortsätter att utvecklas och fortsätter att låna ord från andra kulturer. Och med den ökade globaliseringen kanske Gud snart måste rycka in igen och skapa lite nya språk!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i religion, träningsvärk och Batman, (samt en sjuhelvetes duktig sagoberättare)

                                    Bismillah! Noooooo! We will not let you go! Let him goooooo!

Blogg: Del 12 (Etik)

Flytvästen är på. Den är lite dammig, för det var länge sedan jag behövde den. Om jag inte minns fel så var den senaste gången, då jag faktiskt hade den på mig, när jag visade upp "The End Of Alban" för allmänheten. Den var kanske inte fullt nödvändig då, och den kanske inte är helt nödvändig nu, men man ska aldrig ta något för givet, och det finns en chans att dagens blogg kan bli ohanterligt djup.

För när det kommer till etik finns det inte så mycket man kan säga utan att låta lite pretentiös. Samtidigt går det inte att föra en vidare intressant tankegång angående varför jag gör det jag gör, för oftast finns det inte en bakomliggande tanke. Visst, jag skriver den här bloggen för att chansen till ett bra betyg i Svenska B (och numera även Religion A) ska bli synligt någonstans borta vid horisonten, dit man knappt kan se, förbi mammutarnas förlorade dal i det snötäckta riket, styrt av tavlor målade under sensommarsolens sista monsunperiod. Och det går väl att koppla till konsekvensetiken, och dess tankar om att man bör agera så att konsekvenserna blir så som man själv önskar, men inte tusan går jag runt med den moraliska kompassen genom livet!

Faktum är att jag inte har någon moralisk eller etisk kompass. Visst försöker jag följa regler och normer, och självklart vill jag vara en så god människa som möjligt, men det är inga dilemman som påverkar mina beslut här i livet. Någonstans, långt inne i min hjärna, dit man inte hittar, pågrund av att all vetskap om platsen, någon gång under historiens gång, blivit förlorad (troligtvis i en kamp mellan en katt och dörrhantaget till en begagnad Volvo V70), finns det säkert en bakomliggande etisk kompass som ligger bakom även de mest spontana besluten man gör. Men även om man hade tillgång till denna plats och ständigt gick runt och planerade varenda liten handling man begår, så tror jag att allt ändå hänger på uppfostran, prioriteringar och personlighet. Ens definition av vad som är etiskt rätt och hur man genomför det enda rätta, är upp till var och en av oss.

Så i slutändan tror jag att det inte spelar någon roll. Jag tror inte på etiska kompasser, utan jag tror på livet. Att analysera ens handligar, att ifrågasätta sitt beteende och att välja kompasser att följa är sådant som förstör livskvalitéen. För faktum är att frågan om vad som är etiskt rätt är definerbar, och därmed kan du välja vilken etisk kompass som helst, utan att dina handlingar blir mer godtagbara.
Etiska kompasser, schmetiska schkompasser. Tiden på jorden är för liten, så gör det du vill göra, och be till gud att det är det enda rätta! För när jorden väl har gått under, och universum ligger stilla, i väntan på att en ny civilisation, från en annan galax än Vintergatan, ska stiga ur jordens aska, likt fågel fenix den tredje (vars bror hade ett stiligt bockskägg), spelar det nog ingen större roll om du gick på den där festen för att du ville: 1,vara en god kompis och stötta dina partysugna vänner 2, bara ha lite kul eller 3, få chansen till Tjejens uppmärksamhet, och därefter vinna hennes gunst.
I slutändan är det endast du själv som kan avgöra vad det är som betyder något för dig, och hur du ska hantera det. Och tjejen, well... hon gick hem med din bästis...

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i filosofi, religion och Batman.

                                "Hej, vi är bröderna Djup och vi godkänner denna bloggs djupa djup"