Blogg: Part Four (Elixir VS. Elixir)

Jag var tvungen att börja om efter halva förstasidan. Jag fattade ingenting. Eller, snarare fick jag inte in någon fungerande läsrytm. Det var stora bokstäver här och var, grova stavfel och ingen styckeindelning, wattsåevver. Därför var jag tvungen att börja om.

Och det var då Elixir kom till sin rätt. För under den udda ytan fanns det en ganska obehaglig historia om en dryck som gör stolta invandrare till muppiga svennar. Jag kunde se dom olika scenerna framför mig, och det var ingen rolig syn. Slaktandet av katten, hur personernas beteenden och utseende långsamt förvreds till något annorlunda. Och slutet.

Det var därför jag blev rätt förvånad när jag såg filmen och upptäckte att det var en komedi. En snabbklippt komedi med skämt stup i kvarten, som såg det roliga i det jag ansåg var tragiskt. Det var därför jag blev posetivt överaskad och faktiskt ganska imponerad av filmen. För även om den tagit ramhandlingen ur novellen och ändrat på var och varannan detalj så köper man det. Det är en ny och rolig tolkning av en obehaglig och udda novell.
På samma sätt som dom nya Batman-filmerna, nya Sherlock Holmes och Shout Out Louds cover på Band Of Horses-låten "Is There A Ghost" så har inte filmen förbättrat eller försämrat något, utan snarare endast förändrat lite. En ny tolkning av något bekant, liksom.

Därför kan jag inte välja vilken som berörde mig mest. Dom berörde mig på olika sätt, med olika förutsättningar. Och jag är sådär lagom imponerad av dom båda versionerna. Inga mästerverk, inga bottennapp. Men helt klart sevärd/läsvärd.
Tack!

Blogg: Part Three (Poesi: Part Two)

Efter flera veckors arbetande med poesi, under svenska-lektionerna, har jag kommit fram till en del saker. Saker som kanske är både bra och dåliga, självkritiska och egoistiska. Jag kallar framställningen för poesikter (uttalas påsikter)...he he

Poesikter

1. Jag trodde jag var bra på att analysera dikter. Efter ett par lektioner med klass N0e så är jag lite tveksam. Visst, på ytplanet är jag nog ganska skicklig, men så fort man bara snuddar på djupet så drunknar jag i alla metaforer och radbrytningar.

2. Kanske en återupprepning av punkt ett, men min klass var riktigt bra på att analysera dikter. Dikter som bara framstod som ordbajs fick faktiskt någon form av sammanhang. Jag är smått imponerad.

3. Dikterna i häftet var tyvärr inga höjdare. Vem är jag att ifrågasätta Lärare Lyckens häfte, tänker du nu, men faktum är att jag var lagom imponerad av vad som fanns att välja bland. En del var för långa, en del för korta, majoriteten rimmade inte och de allra flesta kändes ganska meningslösa och oorginella. Men smaken är som baken: delad.

4. "Jag vill möta..." var den enda dikt jag gillade. Men endast för att den någorlunda följde mina kriterier för hur en dikt ska se ut (se: Blogg: Part Two (Poesi) för mer information).

5. Bäst diskusion och analysering kom i samband med "Mitt språk". Är dock osäker på att den hette precis så, men om jag inte minns fel så var det något om att "mitt språk är öknens och elden språk" och att "kaniner som blöder ner något". En dikt jag dissade på grund att den var på tok för djup för mig, men som gav mig en hel del tankar när jag hörde mina klasskamraters tolkningar.

6. Att nedanstående dikt saknades i häftet är något jag knappast kan tolerera.

Blogg: Part Two (Poesi)

Jag läser inte mycket poesi. Jag önskar dock att jag gjorde det. Att kunna säga att den poeten var mycket bättre än den poeten och att posin var bättre förr, skulle vara roligt. För poesi visar att man är någorlunda kulturellt lagd. Att man kan sin kulturhistoria. Min kulturhistoria börjar och slutar vid Bob Dylan. Att jag gillar en gammal och skränig mans musik gör mig inte kulturell, men det är det närmsta jag kommer till poesi.

Poesi, enligt mig, är korta och väldigt avancerade små noveller som ofta är metaforer för något man inte kanske vill säga rakt ut. Eller bara vackra ord placerade i en ordning som får de att låta ännu vackrare.

Jag är en väldigt svårflörtad läsare, oavsett vad det är jag läser. Framförallt när det kommer till just poesi. För i böcker, artiklar och noveller kan det byggas upp förväntningar, kanske lite spänning och det mesta är ändå ganska organiserat. I poesi kan allt hända.
Poesi är också väldigt personligt. Det jag tycker är tråkig läsning kanske du uppfattar som poesi. Och poesi kanske inte alltid behöver vara vackert. Kanske bara flummigt.

Men jag har en liten mall över hur en bra dikt ska se ut (för alla er som vill imponera på mig):
1: Rimm. Det är ett måste att dikten ska rimma, annars blir det ju bara vanlig text, med roliga radbrytningar överallt.
2.Orginalitet. Precis som inom allt annat (film, människor, musik) så krävs det orginalitet för att jag ska kunna uppskatta det. Att läsa en massa dikter som alla är likadana är lika roligt som att träffa en massa människor som är likadana.
3. Bra humör. En dikt får inte vara för tragisk. Man blir så lätt deppig, då.
4. Ju kortare desto bättre.

Jag har skrivit ett par dikter i mina dagar. Ja, det är sant. Ibland på begäran av en lärare, väldigt sällan (se: 0 ggr) på eget intiativ.
Men jag beundrar poeter. Dom som verkligen sitter och finslipar sina dikter så att de blir bra och sedan kan stå för dom. Det är imponerande. Jag är inte en av dom.

Björn Ranelid, däremot. Han är ju poeternas poet. Dikternas diktare. Allt mannen säger är en välkomponerad dikt. För tusan, mannen ser till och med ut som en dikt!
 Och hans namn är Björn. Precis som djuret! That's badass!

Matematik (Vi kan inte gå hand i hand)

Det är sorgligt när man spenderat en helg tillsammans med något som sedan kräver svar på allt vi gått igenom så fort helgen är slut. Speciellt då man är osäker på svaren.
Go to hell, Matematik!

Blogg: Part One

Vi har precist börjat läsa en bok i svenskan. Jag som har för vana att aldrig läsa böcker är ju sådär lagom exalterad över att behöva stirra ögonen röda på ord. Men faktum är att boken vi läser inte alls är så dum. Jag må förvisso endast läst två kapitel, men det är något med boken som är lite intressant.

Boken i fråga är "Den Ovillige Fundamentalisten" av någon författare jag inte kan namnet på. Och nej, jag tänker inte ta reda på det, för jag anser att det är ganska oviktigt. Det som är viktigt och som gör DOF speciell är sättet den är skriven på. Tänk dig att du läser en dialog mellan en pratglad pakistanier och en tystlåten amerikan, men att du endast får höra vad pakistaniern säger. Det blir som en monolog, typ. Ganska roligt skriven, I think it is.

Det som dock brukar hända med originella böcker är att man kommer få för mycket av det originella skrivandet till den delen att det blir enformigt, och i värsta fall (Se böckerna: Svenne och American Psycho) tråkigt. I nämnda fall blev berättandet enformigt som in i bomben.
Jag hoppas att "Den Ovillige Fundamentalisten" inte gör mig besviken.

Tufft!

It's time for some blogg to happen.
 Rätt så tufft.