Den går självklart att koppla till modernismen på flera olika sätt, också, där den allra tydligaste kopplingen går att göra till berättandet och berättelsen i sig. Sättet berättelsen presenteras på känns unikt och som ett experiment, med dem tre delarna ihopknutna löst. Det känns som ett nytt och fräscht sätt att berätta på, något som verkar väldigt modernistiskt. Samtidigt har vi det faktum att det är de tre kvinnornas känslor, och hanteringar av dem, som står i fokus, istället för en tydlig röd tråd och handling. Det känns mer som en studie i mänskligt beteende, än ett påkostat Hollywood-drama. Och sen så har vi ju Virginia Woolf och Mrs. Dalloway, men den kopplingen känns övertydlig i sammanhanget. Men mer än så kan jag inte hitta några kopplingar till modernismen, och ser istället fram emot att få se klart den på måndag (Dear God, låt mitt omdömmessnack vara över fort så att jag inte missar något viktigt).
Så nu när kopplingarna till modernismen är ur vägen, vill jag ta till vara på mitt sista stycke och hylla skådespeleriet återigen. Fast jag tänker inte slå på stort och hylla ALLA (av någon anledning har hela Hollywood-eliten ställt upp på att var med i filmen). För även om Merryl Streep, Ed Harris, Toni Colette, Miranda Richardson, Allison Janney, John C. Reilly och Nicole Kidman är bra, så är det två andra jag vill uppmärksamma lite extra. Dels är det Julianne Moore som är skitcreepy som likgiltig, gravid hemmafru på 60-talet. Och sen så har vi Jeff Daniels.
Varför får inte den mannen mer och bättre roller nuförtiden? Varför har han inte fått någon Oscars-nominering än, efter roller i filmer som The Squid And the Wale, State Of Play och Dum & Dummare (den sistnämndas storhet får inte ifrågasättas!). Och här dyker han upp oväntat hemma hos Streep och bara totaläger (även om Streeps psykbryt i den scenen är värd en ovation, den med). Jeff Daniels är en av dem absolut bästa borta i Hollywood och någon borde se till att han får lite cred! Om jag var filmregissör så skulle han fått vara med i alla mina filmer.
Han och George Clooney. De skulle få spela bästa kompisar och åka på en roadtrip genom USA, under Jordens sista vecka innan den går under. De skulle konversera och minnas tillbaka på deras liv, samtidigt som de skulle bocka av en "bucket list" som involverar en hel del olagliga saker. Lite bråk, lite kärlek och en hel del hjärtvärmande humor, som anspelar mycket på igenkännighet. George skulle bli kär i en åldrande strippa (spelad av Gwyneth Paltrow), men skulle förstå att det inte hade varit värt att bygga nya relationer när Jorden är döende. De skulle träffa på Giovanni Ribisi som spelar drogpåverkad pimp, och Anjelica Huston spelar Jeffs styvmamma (som även är tandläkare och upphovsmakare till en rolig scen då strömmen går mitt under Georges rotfyllning). Elizabeth Olsen spelar en ung liftare på drift, Ryan Gosling är Jeffs vuxna och framgångsrika son, Mel Gibson är Jeffs frånvarande make (en cameoroll där man endast får höra Mel från andra sidan luren, vädjandes över att Jeff ska komma hem), Joel Courtney spelar Georges son (något George inte får reda på förrän han avfärdat honom) och Jack Nicholson är Jeffs döende pappa.
Med musik av Justin Vernon, med Hoyte Van Hoytema som fotograf och med manus och regi av Jesper Ramkloo, baserad på en ännu outgiven bok av Jesper Ramkloo skulle denna finstämda dramakomedi om livet, döden och ens egentliga plats här på jorden bli en stor succé.
The Wolves: på en bio nära dig våren 2020, men än så länge får vi nöja oss med Jeff Daniels (och Julianne Moore) i Timmarna.
Jag bara säger - JAAA till din diskussion om skådespelare. Och att det blir skoj att reflektera kring modernism i eftermiddag!
SvaraRadera