onsdag 19 september 2012

Blogg: Del 13 (Hur många klingon finns det i världen?)

Gud är en busig lirare, för han/hon/hen/den/det gör alltid lite som han/hon/hen/den/det vill. Gud skapar lite värld, lite natur, lite hav, natt, dag, människor, paradis, söndagsvila... Kort sagt: Gud skapar en väldans massa problem. Inte bara för oss människor, utan även för sig själv. Tror du mig inte?
Ta den här historien som exempel:

Det var en gång ett enat folk. Ett lyckligt folk, som alla delade samma språk. Länge hade de vandrat, utan vare sig mål eller mening, och de var alla väldigt trötta och törstiga. Samtliga av de led av en otrolig träningsvärk. En värk som strålade genom hela benet, från mastigaste lår till nagelsvampsinfekterade tår. De bestämde sig för att slå sig ner och bygga en stad. Den bästa staden som någonsin byggts! Men det fanns ett litet problem. De kunde inte komma överens om hur högt deras torn skulle vara...

För alla städer måste ha ett högt torn, så är det bara. Men några ville ha ett så stort torn som möjligt, medan andra ville ha det ännu större! Storleksfrågan blev till en hetsk debatt, men när det såg som mörkast ut klev en arkitekt fram och sa: "Tornet ska vara så högt att det når till himmelen!"
Och det kunde alla vara överens om, så bygget påbörjades!

Tornet växte och växte, och nådde till slut nästan hela vägen upp till himmelen. När Gud fick reda på att människorna var på väg ut ur atmosfären, dit där det inte finns någon syre att andas, bestämde han/hon/hen/den/det sig för att rycka in och rädda mänskligheten! Räddningen kom i form av ett varsitt språk, uppdelat människorna emellan, så att ingen av de skulle kunna göra sig förstådda och på så sätt aldrig kunna färdigställa bygget. Den ofärdiga staden döptes efter Alejandro González Iñiárritus film från 2006 och Gud hade, på ett busigt sätt, skapat problem, men även räddat mänskligheten.
Så slutet gott, allting gott! Eller?

De lyckliga satarna som sedan blev tilldelade det svenska språket, bestämde sig en väldans massa år senare att börja skriva ner saker på sitt språk, så att information skulle kunna spridas över generationsgränser. När de väl började skriva lånade de dock en väldans massa ord och stavningsregler från andra språk (se: tyskan, franskan, latin och tro det eller men jag tyckte mig finna lite klingon däri någonstans), vilket vi fick ta del av på den senaste svenskalektionen. Och härmed avslutar jag bloggens inledning och välkomnar dig till avslutningen:

Det var nämligen inte svårt att läsa de gamla svenska texterna vi blev tilldelade. Jag skulle snarare kalla det ovant. Att se familjära ord stavas på ett helt annorlunda sätt är som att se ett gammalt foto på sig själv från ens barndom. Man vet att man kollar på sig själv, men man förstår inte hur man, en gång i tiden, kunde gå runt med strumpor i sandalerna!
Språkets utveckling är alltid fascinerande, inte minst då det fortsätter att utvecklas och fortsätter att låna ord från andra kulturer. Och med den ökade globaliseringen kanske Gud snart måste rycka in igen och skapa lite nya språk!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i religion, träningsvärk och Batman, (samt en sjuhelvetes duktig sagoberättare)

                                    Bismillah! Noooooo! We will not let you go! Let him goooooo!

1 kommentar: