Vi har precist börjat läsa en bok i svenskan. Jag som har för vana att aldrig läsa böcker är ju sådär lagom exalterad över att behöva stirra ögonen röda på ord. Men faktum är att boken vi läser inte alls är så dum. Jag må förvisso endast läst två kapitel, men det är något med boken som är lite intressant.
Boken i fråga är "Den Ovillige Fundamentalisten" av någon författare jag inte kan namnet på. Och nej, jag tänker inte ta reda på det, för jag anser att det är ganska oviktigt. Det som är viktigt och som gör DOF speciell är sättet den är skriven på. Tänk dig att du läser en dialog mellan en pratglad pakistanier och en tystlåten amerikan, men att du endast får höra vad pakistaniern säger. Det blir som en monolog, typ. Ganska roligt skriven, I think it is.
Det som dock brukar hända med originella böcker är att man kommer få för mycket av det originella skrivandet till den delen att det blir enformigt, och i värsta fall (Se böckerna: Svenne och American Psycho) tråkigt. I nämnda fall blev berättandet enformigt som in i bomben.
Jag hoppas att "Den Ovillige Fundamentalisten" inte gör mig besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar