"jag tror att hela boken, hela hans livs upplevelser knyter an till ett buddhistiskt tänkande. att saker blir ett mm. men att det inte direkt är buddhism" - Lowe Fredwall
Bokchatten jag deltog i, där fyra machograbbar dissekerade Hermann Hesses "mästerverk" Siddhartha, blev en rätt babblig sådan där inte mycket substantiellt blev sagt. Men trots att det blev rätt ofokuserat och snackigt emellanåt så fanns det helt klart en del tänkvärda idéer och konstateranden som kom fram, om man silade tråden noggrant. Dels kom Elias med en del kluriga frågeställningar om hur Siddhartha (bokens huvudkaraktär) nådde upplysning (ooops... glömde ropa SPOILER!) och dels vågade Oscar ifrågasätta hur trogen boken är till buddhismen, båda med goda poänger i sina respektive resonemang.
Men trådens bästa citat kom från Lowe, då han med en mening och utan versaler klargjorde hur man bör se på bokens innehåll och Siddharthas resa. Jag som slukade allt boken sa om buddhism fick mig en tankeställare och kan så här i efterhand inte annat än att hålla med herr Fredwall. För även om mycket inom buddhismen förklaras, eller åtminnstone nämns, i boken så är det inte en bok OM buddhism, utan med ett buddhistiskt budskap med religionen i centrum av historien. Det är ingen handbok eller guide till religionen, men en skönlitterär resa som knyter an till ett buddhistiskt tänkande.
"var vasuvada på riktigt eller bara siddes osynliga vän?" - Jesper Ramkloo
Jag däremot fick inte mycket vettigt sagt under bokchatten, så att välja ett citat från en själv att diskutera blev rätt svårt. Det enda jag kunde hitta, som jag fortfarande funderar över, är om Vasuveda verkligen existerade på riktigt.
Kanske överanalyserar jag och ifrågasätter en bok som kanske inte är menad att vara helt logisk, men faktum är att jag tyckte att Vasuveda snarare framstod som Siddharthas påhittade vän än som någon existerande gubbe som skjutsade folk över floden. Framförallt då Vasuveda var en sjusablans lyssnare, knappt sa något och (om jag inte minns helt fel) aldrig interagerade med andra karaktärer än Siddhartha. Att Vasuveda sedan försvinner in i skogen när Siddhartha blivit upplyst förstärker bara mina tankar om att han bara var en del av Siddes inre. En del som symboliserade visheten inom honom. Det är först när han börjar lyssna på sig själv och sitt inre som han blir upplyst och det är därför Vasuveda (symboliserandes visheten) försvinner, för att ge plats åt upplysheten.
Självklart finns det argument emot att han var på låtsas (bland annat det faktum att Vasuveda hade ett fysiskt jobb som han skötte galant), men det var lite synd att jag inte fick allt detta sagt eller lyckades få igång en diskussion, för än idag står jag fast vid min åsikt om att Vasuveda egentligen är Sidhartas inre vishet och bästa vän (då Govinda, hans gamle vän, lämnat honom långt tidigare i boken).
Tack för mig!
Jesper Ramkloo, professor i Buddhism, överanalyserande av småsaker och, precis som Siddhartha, i behov av en låtsaskompis som lyssnar...
I den teckande filmversionen av Siddhartha spelades Sidde av Alfons Åberg och Vasuveda av Mållgan. Scenen där de bygger leksakståg skrevs specifikt för filmen och beskrevs av Gunnar Rehlin som "den bästa scenen i filmhistorien". Filmen gav också en god förklaring till varför Vasuveda flyr in i skogen när Sidde äntligen blivit upplyst! Tydligen hade Sidde JR (spelad av Johannes Brost) flytt in till stan för att ringa Ghostbusters! Slutscenen, där Vasuveda jagas av Bill Murray och hans spökgäng (spelade av hela originaluppsättningen av Les Miserables), blev dock bortklippt pågrund av att bokens författare ansåg att manusförfattarna tagit sig alldeles för stora friheter med hans mästerverk. Hela filmen brändes på bål och har aldrig hörts eller nämnts sen dess.
Ovanstående bild är allt som finns kvar...
Bokchatten jag deltog i, där fyra machograbbar dissekerade Hermann Hesses "mästerverk" Siddhartha, blev en rätt babblig sådan där inte mycket substantiellt blev sagt. Men trots att det blev rätt ofokuserat och snackigt emellanåt så fanns det helt klart en del tänkvärda idéer och konstateranden som kom fram, om man silade tråden noggrant. Dels kom Elias med en del kluriga frågeställningar om hur Siddhartha (bokens huvudkaraktär) nådde upplysning (ooops... glömde ropa SPOILER!) och dels vågade Oscar ifrågasätta hur trogen boken är till buddhismen, båda med goda poänger i sina respektive resonemang.
Men trådens bästa citat kom från Lowe, då han med en mening och utan versaler klargjorde hur man bör se på bokens innehåll och Siddharthas resa. Jag som slukade allt boken sa om buddhism fick mig en tankeställare och kan så här i efterhand inte annat än att hålla med herr Fredwall. För även om mycket inom buddhismen förklaras, eller åtminnstone nämns, i boken så är det inte en bok OM buddhism, utan med ett buddhistiskt budskap med religionen i centrum av historien. Det är ingen handbok eller guide till religionen, men en skönlitterär resa som knyter an till ett buddhistiskt tänkande.
"var vasuvada på riktigt eller bara siddes osynliga vän?" - Jesper Ramkloo
Jag däremot fick inte mycket vettigt sagt under bokchatten, så att välja ett citat från en själv att diskutera blev rätt svårt. Det enda jag kunde hitta, som jag fortfarande funderar över, är om Vasuveda verkligen existerade på riktigt.
Kanske överanalyserar jag och ifrågasätter en bok som kanske inte är menad att vara helt logisk, men faktum är att jag tyckte att Vasuveda snarare framstod som Siddharthas påhittade vän än som någon existerande gubbe som skjutsade folk över floden. Framförallt då Vasuveda var en sjusablans lyssnare, knappt sa något och (om jag inte minns helt fel) aldrig interagerade med andra karaktärer än Siddhartha. Att Vasuveda sedan försvinner in i skogen när Siddhartha blivit upplyst förstärker bara mina tankar om att han bara var en del av Siddes inre. En del som symboliserade visheten inom honom. Det är först när han börjar lyssna på sig själv och sitt inre som han blir upplyst och det är därför Vasuveda (symboliserandes visheten) försvinner, för att ge plats åt upplysheten.
Självklart finns det argument emot att han var på låtsas (bland annat det faktum att Vasuveda hade ett fysiskt jobb som han skötte galant), men det var lite synd att jag inte fick allt detta sagt eller lyckades få igång en diskussion, för än idag står jag fast vid min åsikt om att Vasuveda egentligen är Sidhartas inre vishet och bästa vän (då Govinda, hans gamle vän, lämnat honom långt tidigare i boken).
Tack för mig!
Jesper Ramkloo, professor i Buddhism, överanalyserande av småsaker och, precis som Siddhartha, i behov av en låtsaskompis som lyssnar...
Ovanstående bild är allt som finns kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar