Blogg: Del 14 (Texter - Del 2)

Previously on the He Ate Mah Dawg-blogg:

"Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir."

_____________________________________

Ovanstående är hämtat från ett tidigare blogginlägg, skrivet sex månader och 360 sidor sedan. Det är en lång tid. Mycket kan hända på ett halvår, men i mitt fall känns det som att tiden stått still. Jag har varit där, gjort det där och sedan åkt lite dit för att göra det här, men frågan är om jag inte är samma person som jag var då. Lite mer erfaren, kanske. Och lite lugnare. Och, även om det tar emot att säga det, lite mer imponerad av Jonas Hassen Khemiri.

Men vi tar det ett steg i taget. Först och främst vill jag säga att Montecore var en bra bok. Inte jättebra, inte dålig, utan bra. Man kan se glaset som haltomt och uttrycka det som "bara bra", men i och med att jag vanligtvis brukar såga böcker vid fotknölarna, bara genom att titta på deras omslag, så tycker jag att vi försöker vara så optimistiska som möjligt. Men med det sagt så är inte Montecore en helt problemfri bok.

Det största problemet jag fann med boken var det att handlingen och sättet den var skriven på inte alltid gick hand i hand. Åtminstone inte i vissa partier. Det kändes väldigt ofta som att handlingen bara var en ursäkt för Khemiri att få driva med Sverige och det svenska språket. Därför känns det som att boken står stilla väldigt länge, medan Khemiri skriver regler, bryter regler och skriver på väldigt korrekt inkorrekt svenska. Han hade säkert väldigt roligt när han skrev den, men när han väljer att knyta ihop säcken när handlingen är som mest intressant, har jag faktiskt svårt att känna samma entusiasm som honom. Läser jag skönlitteratur vill jag bli bjuden på lite drama och bli underhållen. Annars tar jag gärna en essä eller två.

Men under boksamtalet förstod jag att jag missuppfattat boken. Montecore handlar inte om personer och händelser, utan snarare om språk och relationer. Alla karaktärer hade kunnat heta X och Y, och inget märkvärdigt hade behövt hända, men beroende på hur de pratade, eller snarare hur Khemiri skrev deras dialog, skulle man ändå förstå hur personerna förhöll sig till varandra. Abbas börjar se ner på sin son för att han börjar prata med slanguttryck, Abbas och Khedir gläds över det svenska språkets möjligheter och Khedir blir sur över Jonas ordval till boken. Tre goda exempel på att Montecore egentligen handlar om språk och hur språket stärker eller försvagar våra relationer med varandra. Mycket intressant! Mycket! Mycket! Mycket intressant!

Så, om jag nu får lov att knyta ihop säcken när bloggen är som mest intressant, vill jag ta det sista stycket till akt och tilltala herr Khemiri personligen, mano-a-mano, två sagoberättare emellan:
Kära, Jonas Hassen Khemiri!Jag är imponerad.
Din bok Montecore var bra. Bara bra. Du är en sjuhelvetes duktig språkvetare och dina ordkunskaper och ditt vokabulär (oavsett om det handlar om korrekt svenska, nysvenska eller den underliga version som Khedir använde sig av), och hur du använder dig av det, går närmast att likna med magi. Men, (och ta detta med god ro, för det är ändå ett proffs som uttalar sig här) ditt sagoberättande är inte det bästa. Missförstå mig rätt, historien är intressant, men om du hade velat engagera mig mer borde du lagt historien i fokus.
Fantastiskt språk till trots, en bra bok behöver en bra historia med ett välfungerande tempo. Inte massa språkanekdoter i varannan mening!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i bokslaktande, hybris och Batman, samt världens bästa sagoberättare, utsedd av en enig jury enligt motiveringen: "Jesper 'Astrid Lindgren, släng dig i väggen' Ramkloo är helt enkelt bäst!"

P.S. Sambanden mellan de abrahamitiska religionerna är coola! (Och där fick jag med det också!)

Ta av dig läsglasögen, Love, och ta och återförena Florence Valentin, istället! Jag vill gå på pokerkväll i Vårby Gård, inte sitta och läsa Ett Öga Rött och (Gud förbjude) bli imponerad!

Blogg: Del 13 (Hur många klingon finns det i världen?)

Gud är en busig lirare, för han/hon/hen/den/det gör alltid lite som han/hon/hen/den/det vill. Gud skapar lite värld, lite natur, lite hav, natt, dag, människor, paradis, söndagsvila... Kort sagt: Gud skapar en väldans massa problem. Inte bara för oss människor, utan även för sig själv. Tror du mig inte?
Ta den här historien som exempel:

Det var en gång ett enat folk. Ett lyckligt folk, som alla delade samma språk. Länge hade de vandrat, utan vare sig mål eller mening, och de var alla väldigt trötta och törstiga. Samtliga av de led av en otrolig träningsvärk. En värk som strålade genom hela benet, från mastigaste lår till nagelsvampsinfekterade tår. De bestämde sig för att slå sig ner och bygga en stad. Den bästa staden som någonsin byggts! Men det fanns ett litet problem. De kunde inte komma överens om hur högt deras torn skulle vara...

För alla städer måste ha ett högt torn, så är det bara. Men några ville ha ett så stort torn som möjligt, medan andra ville ha det ännu större! Storleksfrågan blev till en hetsk debatt, men när det såg som mörkast ut klev en arkitekt fram och sa: "Tornet ska vara så högt att det når till himmelen!"
Och det kunde alla vara överens om, så bygget påbörjades!

Tornet växte och växte, och nådde till slut nästan hela vägen upp till himmelen. När Gud fick reda på att människorna var på väg ut ur atmosfären, dit där det inte finns någon syre att andas, bestämde han/hon/hen/den/det sig för att rycka in och rädda mänskligheten! Räddningen kom i form av ett varsitt språk, uppdelat människorna emellan, så att ingen av de skulle kunna göra sig förstådda och på så sätt aldrig kunna färdigställa bygget. Den ofärdiga staden döptes efter Alejandro González Iñiárritus film från 2006 och Gud hade, på ett busigt sätt, skapat problem, men även räddat mänskligheten.
Så slutet gott, allting gott! Eller?

De lyckliga satarna som sedan blev tilldelade det svenska språket, bestämde sig en väldans massa år senare att börja skriva ner saker på sitt språk, så att information skulle kunna spridas över generationsgränser. När de väl började skriva lånade de dock en väldans massa ord och stavningsregler från andra språk (se: tyskan, franskan, latin och tro det eller men jag tyckte mig finna lite klingon däri någonstans), vilket vi fick ta del av på den senaste svenskalektionen. Och härmed avslutar jag bloggens inledning och välkomnar dig till avslutningen:

Det var nämligen inte svårt att läsa de gamla svenska texterna vi blev tilldelade. Jag skulle snarare kalla det ovant. Att se familjära ord stavas på ett helt annorlunda sätt är som att se ett gammalt foto på sig själv från ens barndom. Man vet att man kollar på sig själv, men man förstår inte hur man, en gång i tiden, kunde gå runt med strumpor i sandalerna!
Språkets utveckling är alltid fascinerande, inte minst då det fortsätter att utvecklas och fortsätter att låna ord från andra kulturer. Och med den ökade globaliseringen kanske Gud snart måste rycka in igen och skapa lite nya språk!

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i religion, träningsvärk och Batman, (samt en sjuhelvetes duktig sagoberättare)

                                    Bismillah! Noooooo! We will not let you go! Let him goooooo!

Blogg: Del 12 (Etik)

Flytvästen är på. Den är lite dammig, för det var länge sedan jag behövde den. Om jag inte minns fel så var den senaste gången, då jag faktiskt hade den på mig, när jag visade upp "The End Of Alban" för allmänheten. Den var kanske inte fullt nödvändig då, och den kanske inte är helt nödvändig nu, men man ska aldrig ta något för givet, och det finns en chans att dagens blogg kan bli ohanterligt djup.

För när det kommer till etik finns det inte så mycket man kan säga utan att låta lite pretentiös. Samtidigt går det inte att föra en vidare intressant tankegång angående varför jag gör det jag gör, för oftast finns det inte en bakomliggande tanke. Visst, jag skriver den här bloggen för att chansen till ett bra betyg i Svenska B (och numera även Religion A) ska bli synligt någonstans borta vid horisonten, dit man knappt kan se, förbi mammutarnas förlorade dal i det snötäckta riket, styrt av tavlor målade under sensommarsolens sista monsunperiod. Och det går väl att koppla till konsekvensetiken, och dess tankar om att man bör agera så att konsekvenserna blir så som man själv önskar, men inte tusan går jag runt med den moraliska kompassen genom livet!

Faktum är att jag inte har någon moralisk eller etisk kompass. Visst försöker jag följa regler och normer, och självklart vill jag vara en så god människa som möjligt, men det är inga dilemman som påverkar mina beslut här i livet. Någonstans, långt inne i min hjärna, dit man inte hittar, pågrund av att all vetskap om platsen, någon gång under historiens gång, blivit förlorad (troligtvis i en kamp mellan en katt och dörrhantaget till en begagnad Volvo V70), finns det säkert en bakomliggande etisk kompass som ligger bakom även de mest spontana besluten man gör. Men även om man hade tillgång till denna plats och ständigt gick runt och planerade varenda liten handling man begår, så tror jag att allt ändå hänger på uppfostran, prioriteringar och personlighet. Ens definition av vad som är etiskt rätt och hur man genomför det enda rätta, är upp till var och en av oss.

Så i slutändan tror jag att det inte spelar någon roll. Jag tror inte på etiska kompasser, utan jag tror på livet. Att analysera ens handligar, att ifrågasätta sitt beteende och att välja kompasser att följa är sådant som förstör livskvalitéen. För faktum är att frågan om vad som är etiskt rätt är definerbar, och därmed kan du välja vilken etisk kompass som helst, utan att dina handlingar blir mer godtagbara.
Etiska kompasser, schmetiska schkompasser. Tiden på jorden är för liten, så gör det du vill göra, och be till gud att det är det enda rätta! För när jorden väl har gått under, och universum ligger stilla, i väntan på att en ny civilisation, från en annan galax än Vintergatan, ska stiga ur jordens aska, likt fågel fenix den tredje (vars bror hade ett stiligt bockskägg), spelar det nog ingen större roll om du gick på den där festen för att du ville: 1,vara en god kompis och stötta dina partysugna vänner 2, bara ha lite kul eller 3, få chansen till Tjejens uppmärksamhet, och därefter vinna hennes gunst.
I slutändan är det endast du själv som kan avgöra vad det är som betyder något för dig, och hur du ska hantera det. Och tjejen, well... hon gick hem med din bästis...

Tack för mig!

Jesper Ramkloo, professor i filosofi, religion och Batman.

                                "Hej, vi är bröderna Djup och vi godkänner denna bloggs djupa djup"

Blogg: Del 11 (Doktor Glas)

(Bloggen innehåller spoilers till Doktor Glas)

What is the most resilient parasite? Bacteria? A virus? An intestinal worm? An idea. Resilient... highly contagious. Once an idea has taken hold of the brain it's almost impossible to eradicate. An idea that is fully formed - fully understood - that sticks; right in there somewhere.

Ovanstående citat är inte hämtat ur Doktor Glas, men det skulle det faktiskt kunna vara. För Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg, är en idéroman ("idéroman, roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap" - NE). Den utspelar sig inne i den godhjärtade, men ack så ensamma och kärlekskranke, Doktor Glas huvud. I dagboksform får vi följa hans tankar, analyseringar och idéer. Vi får återuppleva minnen och ta del av hur hans dagar spenderats, men mest av allt får vi höra om hans kärlek till fru Gregorius, en kvinna som kommit till honom i hopp om att få hjälp med sitt olyckliga äktenskap. Hans kärlek och sympatier för henne leder honom in i omoraliska tankar, vilket i sin tur bidrar till att han får en idé. En idé han inte kommer att kunna skaka av sig, förrän den är genomförd.

Bokens stora tema och budskap handlar om vad som är moraliskt acceptabelt när det kommer till kärlek och andra starka känslor. Frågan som ställs är hur långt man är tillåten att gå för att göra den man älskar lycklig och om det, i sin tur, innebär att det kan vara acceptabelt att ta någon annans liv. Det är en intressant fråga, som jag inte kan svara på, men som Doktor Glas tycker är glasklar (padum-pam-pisch!). Han har inga problem med att ljuga, konspirera och, till slut, mörda för att fru Gregorius ska bli lycklig.
Och att han gör allt detta för henne är för mig obegripligt. Varför han genomgår sådan ångest och något så grovt som mord, för en människa som inte hyser samma känslor för honom som han hyser för henne är bortom all logik. Och om man återgår till den stora frågan, om det är acceptabelt att att döda någon för kärlek, blir svaret detsamma om kärleken som leder fram till mordet inte är ömsesidig? Det är värt att fundera på...

Men bokens budskap och frågor som den ställer slutar inte där. Ur den stora frågan växer sedan flertalet mindre frågor och teman fram:
Trots att Dr. Glas handlar utifrån kärlek och sympati, gör inte hans handlingar och idéer honom ond? Mord är väl ändå inget man kan tolerera, oavsett avsikt med dådet?
Är det verkligen godtagbart att låta någon utomstående ta hand om ens relationsproblem? Gör fru Gregorius verkligen rätt i att gå till Dr. Glas med sina problem?
Är obesvarad kärlek lika mycket värd som ömsesidig sådan? Frun älskar ju verkligen inte Dr. Glas, så varför gör han allt detta? Kan han verkligen uppnå lycka genom att göra henne lycklig?

Boken är full av frågor man kan ställa sig. Kanske har jag missuppfattat uppgiften jag skulle diskutera här, men det här är ett par intressanta frågor som väckte en del idéer hos mig. Och som vi, Leo och säkerligen Doktor Glas vet vid det här laget så är idén den mest motståndskraftiga parasiten.

                  "Börja en blogg om Doktor Glas med ett citat från Inception? Killen måste skoja!"

Blogg: Del 10 (Texter)

Det finns en underbar låt, av det underbara bandet Florence Valentin, som heter "Då Skulle Det Inte Vara Jag". Det är ingen märkvärdig låt. Melodin är inte jättecatchy, Love Antells sångröst är inte vacker (men åtminstone bättre än Hellströms) och textmässigt kanske den är lite övertydlig i sitt budskap om att allt som är klassat fint är fult. Om man ska vara riktigt hård mot låten så kan man nästan anklaga den för att vara töntig i dess försök att få oss rebelliska tonåringar att identifiera oss med bandets ideal. Men jag kan erkänna att det är just texten som får mig att tycka om den. Det är en lockande värld och en skön "I don´t give a fuck"-attityd som genomsyrar låten, samtidigt som den är härligt pubertal och töntig. Det är musik för slackers som mig, och jag hatar att erkänna att jag ibland (även om jag inte har något emot Biblioteksgatans röda mattor, Stureplans caféer och mespop) håller med Love Antell.

Men vad har detta med texterna vi läste på måndagens svenskalektion att göra? Egentligen inte så mycket. Det finns däremot en textrad, i "Då Skulle Det Inte Vara Jag", som alltid kommer upp i mitt huvud när vi läser texter i skolan:

Och om jag vore imponerad
av att läsa något av Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte vara jag

Varje gång vi läser en text (noveller oftast exkluderade), oavsett om det är en dikt eller bok, så dyker detta upp. Känslan av att jag borde vara imponerad av det jag läst, men som jag väldigt sällan blir.
De två dikterna vi läste var förvisso ganska kul att diskutera, men tyvärr var jag inte imponerad. Novellen, vars namn jag glömt, däremot. Den bröt mönstret. Och för en gång skull var jag imponerad.

Okej, jag kan erkänna att den inte var revolutionerande eller på något sätt märkvärdig, men den var faktiskt riktigt välskriven. Jag har alltid föredragit noveller framför hela böcker (och i sin tur serier framför noveller), och måndagens novell var ett klassexempel på varför jag tycker som jag tycker. Den lyckades, på två sidor, skapa en fin relation mellan en far och hans son, samtidigt som den skapade något fint, och mot slutet obehagligt och suggestivt, i en helt vanlig skogspromenad. Jag som bor exakt utanför en skog, som i sin tur ligger vid ett järnvägsspår, kunde bygga upp en ovanligt tydlig bild om hur allt såg ut, något som böcker, i deras försök att fylla ut sina sidor, sällan lyckas få mig att göra. Oftast blir beskrivningarna på tok för långa och detaljerade för att man ska kunna måla en tydlig bild, men noveller, och måndagens framförallt, lyckas hålla beskrivningarna korta och koncisa. Det var utan tvekan den bästa novellen jag läst sedan Moln Som Vita Elefanter och Mannen I Båten, där den sistnämnda faktiskt har en hel del gemensamt med måndagens novell i dess "vardagsskräck ute i naturen"-tema.

Så hur töntigt tonårsrebellisk jag ibland må vara så måste jag ibland erkänna att jag faktiskt har ett mjukt uppskattande inre, också. Det var en fin liten novell, och två godkända (men inte mer) dikter vi läste. Jag tycker att vi borde läsa mer noveller (och väldigt, VÄLDIGT, VÄLDIGT gärna fler serier) i svenskan. Kanske skulle jag då, en vacker dag, finna dikter och böcker imponernade. Till dess så skulle det nog inte vara jag.

Kunglåt, av kungband, med en sångare som nuförtiden sysslar med mespop. Ironiskt nog är det sant.

Blogg: Del 9 (Timmarna, en kort lista. Jag hade skrivit en lång, satsig och välformulerad recension som tog upp varenda liten beståndsdel av filmen, men av ett otroligt idiotiskt misstag, där jag tröck på fel tangent vid fel tillfälle, så försvann den. Det enda som jag orkade slänga ihop efter det var denna punktlista. Trevlig läsning.)

Tankar om Timmarna:

1, Otroligt välberättad
Storyn i Timmarna hade varit otroligt blek om den inte hade berättats på det sätt som den gjordes. Genom att hoppa mellan tid och rum, mellan tre historier som, till ytan, har vädigt lite gemensamt, men som mot slutet vävs ihop, gjorde det lättare att engagera sig i historierna, som annars hade framstått som bleka och nästan ointressanta om de presenterats var för sig. En stor applåd till regissören Stephen Daldry som lyckats skapa en spänning i en film där inte mycket händer och där huvudkaraktärernas känslor står i fokus, istället för deras handlingar

2, Otroligt välspelad
För mer information, se förra blogginlägget, men för er som är lata kan jag säga att skådespeleriet är nästan absurt bra. Merryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore är alla otroligt bra, och skådespeleriet i allmänhet är filmens starkaste punkt. Välspelat ända ner i minsta biroll och statist, med hela Hollywood-eliten i toppform. Jeff Daniels är dock bäst, i en på tok för liten roll för en skådespelare av hans kaliber.

3, Otroligt välgjord
Sminket, kostymerna och miljöerna/kulisserna är fenomenalt välgjorda. Tidsskilldringarna är träffsäkra in i minsta detalj och för en gång skull ser en skådespelare i pensionärsmake-up inte ut som deg i ansiktet. Lägg till bra musik och fint foto och du har Timmarna i ett nötskal.

Leo som pizzadeg i J. Edgar                                              Julianne Moore som gammal tant i timmarna

                          




4, Trist slut
Hade förväntat mig ett tyngre slut än vad man fick serverat. Efter alla humörsvängningar som våra hjältinnor gått igenom, hade jag hoppats på ett mer tragiskt slut. Att Woolf tog livet av sig visste man ju redan, i och med att man fick reda på det i början av filmen. Och avslöjandet av att Ed Harris var Julianne Moores son var en bra twist, som hade kunnat presenterats bättre (flashbacks är aldrig okej vid avslöjanden). I överlag en välberättad film, som hade behövt ett slag-i-magen-slut för att verkligen lämna ett avtryck.

Sammanfattning
Timmarna är en otroligt välgjord film på flesta punkter, men saknar något gripande som gör att filmen stannar kvar hos en. När den är slut är den slut och en liten känsla av tomhet infinner sig, istället för klumpen i halsen som borde finnas där. Men det är en mindre repa i en annars fläckfri film som defenetivt är värd att se. Inget mästerverk som kommer att gå till filmhistorien, men en film som väldigt effektivt fångar det viktiga i modernismen (känslorna, psykologin, kvinnor under en dag) och gör det till ett engagerande och stundtals gripande drama. Betyget blir fyra av fem möjliga.

Leo som J. Edgar Hoover i J. Edgar

Blogg: Del 8 (Timmarna)

Hittills, cirka 40 minuter in, är Timmarna en bra film. En riktigt bra film. Välgjord, med enastående skådespelarinsatser och unikt berättande, där tre historier, utspelandes under olika tidsperioder, vävs ihop till en helhet. Det är känslostarkt, välspelat och originellt. Precis så som en film ska vara, om man vill imponera på mig.

Den går självklart att koppla till modernismen på flera olika sätt, också, där den allra tydligaste kopplingen går att göra till berättandet och berättelsen i sig. Sättet berättelsen presenteras på känns unikt och som ett experiment, med dem tre delarna ihopknutna löst. Det känns som ett nytt och fräscht sätt att berätta på, något som verkar väldigt modernistiskt. Samtidigt har vi det faktum att det är de tre kvinnornas känslor, och hanteringar av dem, som står i fokus, istället för en tydlig röd tråd och handling. Det känns mer som en studie i mänskligt beteende, än ett påkostat Hollywood-drama. Och sen så har vi ju Virginia Woolf och Mrs. Dalloway, men den kopplingen känns övertydlig i sammanhanget. Men mer än så kan jag inte hitta några kopplingar till modernismen, och ser istället fram emot att få se klart den på måndag (Dear God, låt mitt omdömmessnack vara över fort så att jag inte missar något viktigt).

Så nu när kopplingarna till modernismen är ur vägen, vill jag ta till vara på mitt sista stycke och hylla skådespeleriet återigen. Fast jag tänker inte slå på stort och hylla ALLA (av någon anledning har hela Hollywood-eliten ställt upp på att var med i filmen). För även om Merryl Streep, Ed Harris, Toni Colette, Miranda Richardson, Allison Janney, John C. Reilly och Nicole Kidman är bra, så är det två andra jag vill uppmärksamma lite extra. Dels är det Julianne Moore som är skitcreepy som likgiltig, gravid hemmafru på 60-talet. Och sen så har vi Jeff Daniels.
Varför får inte den mannen mer och bättre roller nuförtiden? Varför har han inte fått någon Oscars-nominering än, efter roller i filmer som The Squid And the Wale, State Of Play och Dum & Dummare (den sistnämndas storhet får inte ifrågasättas!). Och här dyker han upp oväntat hemma hos Streep och bara totaläger (även om Streeps psykbryt i den scenen är värd en ovation, den med). Jeff Daniels är en av dem absolut bästa borta i Hollywood och någon borde se till att han får lite cred! Om jag var filmregissör så skulle han fått vara med i alla mina filmer.

Han och George Clooney. De skulle få spela bästa kompisar och åka på en roadtrip genom USA, under Jordens sista vecka innan den går under. De skulle konversera och minnas tillbaka på deras liv, samtidigt som de skulle bocka av en "bucket list" som involverar en hel del olagliga saker. Lite bråk, lite kärlek och en hel del hjärtvärmande humor, som anspelar mycket på igenkännighet. George skulle bli kär i en åldrande strippa (spelad av Gwyneth Paltrow), men skulle förstå att det inte hade varit värt att bygga nya relationer när Jorden är döende. De skulle träffa på Giovanni Ribisi som spelar drogpåverkad pimp, och Anjelica Huston spelar Jeffs styvmamma (som även är tandläkare och upphovsmakare till en rolig scen då strömmen går mitt under Georges rotfyllning). Elizabeth Olsen spelar en ung liftare på drift, Ryan Gosling är Jeffs vuxna och framgångsrika son, Mel Gibson är Jeffs frånvarande make (en cameoroll där man endast får höra Mel från andra sidan luren, vädjandes över att Jeff ska komma hem), Joel Courtney spelar Georges son (något George inte får reda på förrän han avfärdat honom) och Jack Nicholson är Jeffs döende pappa.
Med musik av Justin Vernon, med Hoyte Van Hoytema som fotograf och med manus och regi av Jesper Ramkloo, baserad på en ännu outgiven bok av Jesper Ramkloo skulle denna finstämda dramakomedi om livet, döden och ens egentliga plats här på jorden bli en stor succé.

The Wolves: på en bio nära dig våren 2020, men än så länge får vi nöja oss med Jeff Daniels (och Julianne Moore) i Timmarna.

                                           Vad är bättre än Jeff Daniels i Timmarna?:

                                                   Jeff Daniels med en gitarr?

                                              Eller Jeff Daniels i helskägg?

                                           Rätt svar är: Jeff Daniels med gitarr i helskägg!