Blogg: Del 9 (Timmarna, en kort lista. Jag hade skrivit en lång, satsig och välformulerad recension som tog upp varenda liten beståndsdel av filmen, men av ett otroligt idiotiskt misstag, där jag tröck på fel tangent vid fel tillfälle, så försvann den. Det enda som jag orkade slänga ihop efter det var denna punktlista. Trevlig läsning.)

Tankar om Timmarna:

1, Otroligt välberättad
Storyn i Timmarna hade varit otroligt blek om den inte hade berättats på det sätt som den gjordes. Genom att hoppa mellan tid och rum, mellan tre historier som, till ytan, har vädigt lite gemensamt, men som mot slutet vävs ihop, gjorde det lättare att engagera sig i historierna, som annars hade framstått som bleka och nästan ointressanta om de presenterats var för sig. En stor applåd till regissören Stephen Daldry som lyckats skapa en spänning i en film där inte mycket händer och där huvudkaraktärernas känslor står i fokus, istället för deras handlingar

2, Otroligt välspelad
För mer information, se förra blogginlägget, men för er som är lata kan jag säga att skådespeleriet är nästan absurt bra. Merryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore är alla otroligt bra, och skådespeleriet i allmänhet är filmens starkaste punkt. Välspelat ända ner i minsta biroll och statist, med hela Hollywood-eliten i toppform. Jeff Daniels är dock bäst, i en på tok för liten roll för en skådespelare av hans kaliber.

3, Otroligt välgjord
Sminket, kostymerna och miljöerna/kulisserna är fenomenalt välgjorda. Tidsskilldringarna är träffsäkra in i minsta detalj och för en gång skull ser en skådespelare i pensionärsmake-up inte ut som deg i ansiktet. Lägg till bra musik och fint foto och du har Timmarna i ett nötskal.

Leo som pizzadeg i J. Edgar                                              Julianne Moore som gammal tant i timmarna

                          




4, Trist slut
Hade förväntat mig ett tyngre slut än vad man fick serverat. Efter alla humörsvängningar som våra hjältinnor gått igenom, hade jag hoppats på ett mer tragiskt slut. Att Woolf tog livet av sig visste man ju redan, i och med att man fick reda på det i början av filmen. Och avslöjandet av att Ed Harris var Julianne Moores son var en bra twist, som hade kunnat presenterats bättre (flashbacks är aldrig okej vid avslöjanden). I överlag en välberättad film, som hade behövt ett slag-i-magen-slut för att verkligen lämna ett avtryck.

Sammanfattning
Timmarna är en otroligt välgjord film på flesta punkter, men saknar något gripande som gör att filmen stannar kvar hos en. När den är slut är den slut och en liten känsla av tomhet infinner sig, istället för klumpen i halsen som borde finnas där. Men det är en mindre repa i en annars fläckfri film som defenetivt är värd att se. Inget mästerverk som kommer att gå till filmhistorien, men en film som väldigt effektivt fångar det viktiga i modernismen (känslorna, psykologin, kvinnor under en dag) och gör det till ett engagerande och stundtals gripande drama. Betyget blir fyra av fem möjliga.

Leo som J. Edgar Hoover i J. Edgar

Blogg: Del 8 (Timmarna)

Hittills, cirka 40 minuter in, är Timmarna en bra film. En riktigt bra film. Välgjord, med enastående skådespelarinsatser och unikt berättande, där tre historier, utspelandes under olika tidsperioder, vävs ihop till en helhet. Det är känslostarkt, välspelat och originellt. Precis så som en film ska vara, om man vill imponera på mig.

Den går självklart att koppla till modernismen på flera olika sätt, också, där den allra tydligaste kopplingen går att göra till berättandet och berättelsen i sig. Sättet berättelsen presenteras på känns unikt och som ett experiment, med dem tre delarna ihopknutna löst. Det känns som ett nytt och fräscht sätt att berätta på, något som verkar väldigt modernistiskt. Samtidigt har vi det faktum att det är de tre kvinnornas känslor, och hanteringar av dem, som står i fokus, istället för en tydlig röd tråd och handling. Det känns mer som en studie i mänskligt beteende, än ett påkostat Hollywood-drama. Och sen så har vi ju Virginia Woolf och Mrs. Dalloway, men den kopplingen känns övertydlig i sammanhanget. Men mer än så kan jag inte hitta några kopplingar till modernismen, och ser istället fram emot att få se klart den på måndag (Dear God, låt mitt omdömmessnack vara över fort så att jag inte missar något viktigt).

Så nu när kopplingarna till modernismen är ur vägen, vill jag ta till vara på mitt sista stycke och hylla skådespeleriet återigen. Fast jag tänker inte slå på stort och hylla ALLA (av någon anledning har hela Hollywood-eliten ställt upp på att var med i filmen). För även om Merryl Streep, Ed Harris, Toni Colette, Miranda Richardson, Allison Janney, John C. Reilly och Nicole Kidman är bra, så är det två andra jag vill uppmärksamma lite extra. Dels är det Julianne Moore som är skitcreepy som likgiltig, gravid hemmafru på 60-talet. Och sen så har vi Jeff Daniels.
Varför får inte den mannen mer och bättre roller nuförtiden? Varför har han inte fått någon Oscars-nominering än, efter roller i filmer som The Squid And the Wale, State Of Play och Dum & Dummare (den sistnämndas storhet får inte ifrågasättas!). Och här dyker han upp oväntat hemma hos Streep och bara totaläger (även om Streeps psykbryt i den scenen är värd en ovation, den med). Jeff Daniels är en av dem absolut bästa borta i Hollywood och någon borde se till att han får lite cred! Om jag var filmregissör så skulle han fått vara med i alla mina filmer.

Han och George Clooney. De skulle få spela bästa kompisar och åka på en roadtrip genom USA, under Jordens sista vecka innan den går under. De skulle konversera och minnas tillbaka på deras liv, samtidigt som de skulle bocka av en "bucket list" som involverar en hel del olagliga saker. Lite bråk, lite kärlek och en hel del hjärtvärmande humor, som anspelar mycket på igenkännighet. George skulle bli kär i en åldrande strippa (spelad av Gwyneth Paltrow), men skulle förstå att det inte hade varit värt att bygga nya relationer när Jorden är döende. De skulle träffa på Giovanni Ribisi som spelar drogpåverkad pimp, och Anjelica Huston spelar Jeffs styvmamma (som även är tandläkare och upphovsmakare till en rolig scen då strömmen går mitt under Georges rotfyllning). Elizabeth Olsen spelar en ung liftare på drift, Ryan Gosling är Jeffs vuxna och framgångsrika son, Mel Gibson är Jeffs frånvarande make (en cameoroll där man endast får höra Mel från andra sidan luren, vädjandes över att Jeff ska komma hem), Joel Courtney spelar Georges son (något George inte får reda på förrän han avfärdat honom) och Jack Nicholson är Jeffs döende pappa.
Med musik av Justin Vernon, med Hoyte Van Hoytema som fotograf och med manus och regi av Jesper Ramkloo, baserad på en ännu outgiven bok av Jesper Ramkloo skulle denna finstämda dramakomedi om livet, döden och ens egentliga plats här på jorden bli en stor succé.

The Wolves: på en bio nära dig våren 2020, men än så länge får vi nöja oss med Jeff Daniels (och Julianne Moore) i Timmarna.

                                           Vad är bättre än Jeff Daniels i Timmarna?:

                                                   Jeff Daniels med en gitarr?

                                              Eller Jeff Daniels i helskägg?

                                           Rätt svar är: Jeff Daniels med gitarr i helskägg!

Blogg: Del 7 (Kafka)

(En något försenad blogg om den senaste svenskalektionens boksamtal om Kafkas Förvandligen)

Jag är en ytlig människa. Jag går sällan på djupet och analyserar låtar, filmer, böcker, nej, inte ens människor. Om en människa har ett mörkt förflutet, men är, till ytan, glad, trevlig och ödmjuk så kan jag garanterat gilla personen i fråga, oavsett om han har spenderat halva livet inlåst på Guantanamo för presidentmord. Om en film saknar story kan det kompenseras av fint bildspråk. Om en låt är bra spelar det ingen roll vem, vilka ackord eller hur låten är uppbyggd.
Det som inte syns på ytan intresserar mig inte. Men samtidigt kan det dolda ge en intressant eftersmak, samtidigt som det ytterst sällan tillför något till mitt omdöme. Vad detta beror på vet jag inte. Freud hade säkert skrivit en hel uppsats om varför jag tycker ytan är viktigare än innehållet. Varför första intrycket är viktigare än helheten. Det hade blivit intressant läsning, tror jag.

Banala inledningar till trots, det jag vill komma till är att jag faktiskt gillade Kafkas Förvandlingen. Det var en intressant story, som berättades ur en intressant synvinkel, och det skadade verkligen inte att boken var under hundra sidor lång. Historien som, till ytan, handlade om Gregor som, en helt vanlig dag, vaknar upp och upptäcker att han är en insekt, var faktiskt riktigt välskriven. Det stod ingenstans i boken att förvandlingen i fråga var en metafor för något annat, och därför tyckte jag att boken var rätt originell och spännande läsning.

Men så kommer man till boksamtalet... Jag vet att jag borde hittat en underliggande betydelse för förvandlingen, vad den egentligen innebar och massa annat hokuspokus som inte stod skrivet i boken, men jag är en ytlig människa. Jag har inte grävt på djupet. Jag har inte ens försökt. Ytan var tillräckligt tilltalande för att jag inte skulle kräva mer av boken. Synd bara att min yta inte är tillräckligt tilltalande för att Mrs. Tigerteach inte ska kräva mer av mig.
Jag har vant mig vid tanken över att vara en obetydlig fläck under boksamtalen. Det är rätt skönt. Ärligt talat finns det inget skönare än att komma till ett boksamtal helt nollstäld, utan tankar och åsikter, och bara sitta och lyssna på sina kamraters, ibland urdumma, ibland helt otroliga, tolkningar. Utan att ha förstört sina egna åsikter om boken i fråga, vänds bokens innehåll uppochner av oliktänkande hjärnor i arbete.

Så, än en gång måste jag hylla min klass N0e för att de är så otroligt duktiga på något som jag själv är så urusel på: analysera. Jag blir lika imponerad varje gång.
Personligen finns det inget som jag ville, eller ens kunde, tillägga. Inget som påverkade mina tankar om boken eller ändrade mina åsikter. Jag står fast vid att boken är en skildring av en människa i insektsform, och ingenting annat. Jag må vara ute och cykla, men så länge det är fint väder är jag, den ytliga människan, nöjd.

Blogg: Del 6 Del 2 (Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce))

Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce)

Den representerar INTE mina personliga åsikter och är INTE självbiografisk. Jag har inte koncentrationssvårigheter, kommer aldrig att ha koncentrationssvårigheter och kommer aldrig att få koncentrationssvårigheter. Lugn som en filbunke, ständigt lyssnandes och observerandes är jag den där eleven som gör som den blir tillsagd, och behåller sina tankar för sig själv. Så alla kan vara lugna: Jag sitter inte och tänker på vin på lektionerna. Men att skriva en text om det jag egentligen tänker på under en lektion hade inte varit speciellt rolig läsning, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.

För en sak som slog mig när jag läste utdragen, ur deras respektive verk, var att det inte fanns en enda gnutta underhållningsvärde i deras texter. Båda verkade ha en vision om att skildra det mänskliga psyket och dess förmåga att minnas och associera, till en gräns då ens tankar inte längre är logiska. Tills man sitter och tänker på något helt annat. Tills tankarna förlorat sammanhang och mening.
Det är ett intressant experiment, men tyvärr kan jag inte se storheten i deras verk.
Visionärer? Javisst! Bra författare? Inte för fem öre! För varför vill man skriva något som inte kommer att vara roligt eller tillfredställande att läsa? Varför vill man frivilligt läsa något som inte är roligt eller, under några omständigheter, underhållande?

Så istället för att följa troget i deras fotspår och vara sådär jobbigt slätstruken och pretentiös, så skrev jag det lite roligare (hoppas jag). Det är inte en realistisk skildring av hur jag, eller någon, sitter och tänker under en lektion, men det är en lite roligare version av deras vision. Skildrar tankar och hur de kan sväva iväg, men de här tankarna lämnar aldrig sitt sammanhang. För utan sammanhang blir det ingen text, utan bara ord, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.

Hur som helst, så ska man inte ta mitt försök till psykologisk realism på för stort allvar. Se det som en amerikansk remake på en pretentiös europeisk film: Lite glättigare, lite mer riktad åt den stora massan och, framför allt, lite bättre! (Och INTE personlig)

Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce)

Vad gör jag här?
Ärligt talat, vad fan gör jag här? Vad gör VI här? Det finns inget här att hämta för mig, ingenting som jag någonsin kommer att ha användning för, och jag tvivlar att någon här inne kommer att dö på grund av att de inte visste allt detta. Kommer någon i det här rummet någonsin ha användning av detta inom det privata eller inom deras framtida arbeten? Har någon någonsin haft användning av detta? Var det tack vare den här kunskapen som Jesus kunde göra vatten till vin? Hade vattnet den här kunskapen när det blev till vin? Kan vatten bli vin? Kan vin ha kunskaper? Och om viner kan, och vill, vara intellektuella, borde det inte vara vin som sitter här vid bänkarna och lär sig om detta istället för mig. Allt jag vill veta och kommer ha användning för lär jag mig själv, som alla andra barn av videovåldsgenerationen som uppfostrats framför datorn. Jag har ingen användning av detta!

Eller borde jag ha användning för det? Är jag helt enkelt för dum för att kunna förstå att min framtid hänger på det hon säger? Så är det! Så måste det var! Borde jag anteckna? Nä, då tappar jag bara fokus. Men faktum är ju att fokuset redan är tappat. Fan, asså, vem har ordet? Okej, okej, fokus nu... Jag tänker fan inte vara dummare än vin!
Borde jag räcka upp handen? Har inte räckt upp handen på flera år, och om jag ska göra det igen borde jag ha något helt fantastiskt att säga. Vilket jävla antiklimax, annars! "öh...kräfta" Haha, jag kommer ihåg den kvällen. Det var fan längesedan nu. På ballkongen, kan det ha varit i september tvååååtussssseeeeeeennn...fem? Det var ju sol och varmt, men inte fan käkar man kräftor på sommaren...va?

Fort, fort, tänk, tänk... Typiskt, att det alltid ska hända när man är minst beredd. Var hon tvungen att fråga mig! Av alla i rummet som räckte upp handen och kunde svaret, så var det just mig. Fan, nu kommer alla att se ner på mig. Visst, jag kunde svaret, men ångesten som uppstår när jag måste tala inför alla är fan jobbig. Tänk om jag hade haft fel! Hade jag fel? Afan, det var nog fel... Finns det ens rätt och fel i en diskussion? Vad spelar det för roll om jag hade fel? Jag har ju för fan antecknat! Vin har ju inte ens händer! De kan ju inte anteckna! Vin... tror att de är så smarta...
Men när ska jag ha tid att kolla igenom mina anteckningar? Måste plugga matte hela eftermiddagen, vi slutar 15, måste duscha ikväll, har inte duschat på ett tag, undrar om någon märkt det? Skulle någon ha sagt något om de märkt det? Hade jag sagt något om jag märkt det? Hade jag märkt det? Nu vill jag bara hem...
Vad är klockanamenvafanvislutarjunu! Borde jag säga något?

Nej fan, det är ju måndag! Jag är ihärdig. Jag är målmedveten. Jag kan allt om det jag vill kunna. Jag kan grunderna från dagens lektion. En timme med läroboken och jag är redo för läxförhöret. Jag må undra varför jag är här. Jag må kanske tvivla ibland. Men, iochförsig, om jag inte var här var skulle jag då varaAMENVAFANVISLUTADEFÖRFEMMINUTERSENKÄRRINGJÄVEL!!!

Blogg: Del Fem (Modernismen)

11:e oktober 2010.
Det var över ett år sedan jag besökte bloggen senast. Trodde att den var hopplöst försvunnen. Jag skapade till och med en ny som reserv, men förgäves då den också försvann. Och då gav jag upp. Alla dessa lösenord, till alla dessa sajter. Tror att jag har cirka 7 mailadresser, men bara en som jag kan nå. Spelar inte mig någon roll, egentligen.
Och det är därför det känns lite konstigt att sitta här och blogga på bloggen som en gång förvunnit. Som jag hade dödsförklarat. Preskriberat. Numera räddad tack vare George Clooney.

Borde egentligen skriva om Modernismen. Det var det vi gick igenom på svenskalektionen i måndags, men det var en udda lektion. Svårt att hålla fokus när man mitt i allt var tvungen att lämna lektionen, för att sedan komma tillbaka. Svårt att riktigt få ett grepp på vad modernsimen egentligen var. Dessutom är det en halvtimme kvar till deadline, så att googla skiten känns som en dålig prioritering. Istället tänkte jag prata om hur George Clooney fick mig att hitta tillbaka till bloggen.

Och det går egentligen att sammanfatta i en (om något lång och osammanhängande) mening. Satt och kollade på The Descendants (i vilken George Clooney spelar väldigt bra och värdigt, men inte lyckas få en att bortse från att det är George Clooney man tittar på), och kände hur jag ville ventilera mina tankar om filmen, varpå jag kommer att tänka på det faktum att bloggen ska vara färdigskriven vid 18, något som inte var så omöjligt som jag först trodde, då Blogger lyckades med att skicka ett nytt lösenord, till rätt mailadress, vilket dom inte lyckades med förra gången. Så nu sitter jag här och bloggar om ingenting (fast det borde vara modernismen), på grund av/tack vare det faktum att George Clooney inte förtjänar en Oscar.

På så sätt har alla blivit nöjda. Jag har sagt mitt om det jag ville säga, bloggen är än en gång aktiv och modernismen har sluppit undan en sågning från Sveriges minst literaturintresserade medborgare. Min käre vän George Clooney kanske inte är så nöjd, men det är hans förlust.
5:e februari 2012

Blogg: Part Four (Elixir VS. Elixir)

Jag var tvungen att börja om efter halva förstasidan. Jag fattade ingenting. Eller, snarare fick jag inte in någon fungerande läsrytm. Det var stora bokstäver här och var, grova stavfel och ingen styckeindelning, wattsåevver. Därför var jag tvungen att börja om.

Och det var då Elixir kom till sin rätt. För under den udda ytan fanns det en ganska obehaglig historia om en dryck som gör stolta invandrare till muppiga svennar. Jag kunde se dom olika scenerna framför mig, och det var ingen rolig syn. Slaktandet av katten, hur personernas beteenden och utseende långsamt förvreds till något annorlunda. Och slutet.

Det var därför jag blev rätt förvånad när jag såg filmen och upptäckte att det var en komedi. En snabbklippt komedi med skämt stup i kvarten, som såg det roliga i det jag ansåg var tragiskt. Det var därför jag blev posetivt överaskad och faktiskt ganska imponerad av filmen. För även om den tagit ramhandlingen ur novellen och ändrat på var och varannan detalj så köper man det. Det är en ny och rolig tolkning av en obehaglig och udda novell.
På samma sätt som dom nya Batman-filmerna, nya Sherlock Holmes och Shout Out Louds cover på Band Of Horses-låten "Is There A Ghost" så har inte filmen förbättrat eller försämrat något, utan snarare endast förändrat lite. En ny tolkning av något bekant, liksom.

Därför kan jag inte välja vilken som berörde mig mest. Dom berörde mig på olika sätt, med olika förutsättningar. Och jag är sådär lagom imponerad av dom båda versionerna. Inga mästerverk, inga bottennapp. Men helt klart sevärd/läsvärd.
Tack!