(En något försenad blogg om den senaste svenskalektionens boksamtal om Kafkas Förvandligen)
Jag är en ytlig människa. Jag går sällan på djupet och analyserar låtar, filmer, böcker, nej, inte ens människor. Om en människa har ett mörkt förflutet, men är, till ytan, glad, trevlig och ödmjuk så kan jag garanterat gilla personen i fråga, oavsett om han har spenderat halva livet inlåst på Guantanamo för presidentmord. Om en film saknar story kan det kompenseras av fint bildspråk. Om en låt är bra spelar det ingen roll vem, vilka ackord eller hur låten är uppbyggd.
Det som inte syns på ytan intresserar mig inte. Men samtidigt kan det dolda ge en intressant eftersmak, samtidigt som det ytterst sällan tillför något till mitt omdöme. Vad detta beror på vet jag inte. Freud hade säkert skrivit en hel uppsats om varför jag tycker ytan är viktigare än innehållet. Varför första intrycket är viktigare än helheten. Det hade blivit intressant läsning, tror jag.
Banala inledningar till trots, det jag vill komma till är att jag faktiskt gillade Kafkas Förvandlingen. Det var en intressant story, som berättades ur en intressant synvinkel, och det skadade verkligen inte att boken var under hundra sidor lång. Historien som, till ytan, handlade om Gregor som, en helt vanlig dag, vaknar upp och upptäcker att han är en insekt, var faktiskt riktigt välskriven. Det stod ingenstans i boken att förvandlingen i fråga var en metafor för något annat, och därför tyckte jag att boken var rätt originell och spännande läsning.
Men så kommer man till boksamtalet... Jag vet att jag borde hittat en underliggande betydelse för förvandlingen, vad den egentligen innebar och massa annat hokuspokus som inte stod skrivet i boken, men jag är en ytlig människa. Jag har inte grävt på djupet. Jag har inte ens försökt. Ytan var tillräckligt tilltalande för att jag inte skulle kräva mer av boken. Synd bara att min yta inte är tillräckligt tilltalande för att Mrs. Tigerteach inte ska kräva mer av mig.
Jag har vant mig vid tanken över att vara en obetydlig fläck under boksamtalen. Det är rätt skönt. Ärligt talat finns det inget skönare än att komma till ett boksamtal helt nollstäld, utan tankar och åsikter, och bara sitta och lyssna på sina kamraters, ibland urdumma, ibland helt otroliga, tolkningar. Utan att ha förstört sina egna åsikter om boken i fråga, vänds bokens innehåll uppochner av oliktänkande hjärnor i arbete.
Så, än en gång måste jag hylla min klass N0e för att de är så otroligt duktiga på något som jag själv är så urusel på: analysera. Jag blir lika imponerad varje gång.
Personligen finns det inget som jag ville, eller ens kunde, tillägga. Inget som påverkade mina tankar om boken eller ändrade mina åsikter. Jag står fast vid att boken är en skildring av en människa i insektsform, och ingenting annat. Jag må vara ute och cykla, men så länge det är fint väder är jag, den ytliga människan, nöjd.
onsdag 29 februari 2012
söndag 19 februari 2012
Blogg: Del 6 Del 2 (Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce))
Om Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce)
Den representerar INTE mina personliga åsikter och är INTE självbiografisk. Jag har inte koncentrationssvårigheter, kommer aldrig att ha koncentrationssvårigheter och kommer aldrig att få koncentrationssvårigheter. Lugn som en filbunke, ständigt lyssnandes och observerandes är jag den där eleven som gör som den blir tillsagd, och behåller sina tankar för sig själv. Så alla kan vara lugna: Jag sitter inte och tänker på vin på lektionerna. Men att skriva en text om det jag egentligen tänker på under en lektion hade inte varit speciellt rolig läsning, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.
För en sak som slog mig när jag läste utdragen, ur deras respektive verk, var att det inte fanns en enda gnutta underhållningsvärde i deras texter. Båda verkade ha en vision om att skildra det mänskliga psyket och dess förmåga att minnas och associera, till en gräns då ens tankar inte längre är logiska. Tills man sitter och tänker på något helt annat. Tills tankarna förlorat sammanhang och mening.
Det är ett intressant experiment, men tyvärr kan jag inte se storheten i deras verk.
Visionärer? Javisst! Bra författare? Inte för fem öre! För varför vill man skriva något som inte kommer att vara roligt eller tillfredställande att läsa? Varför vill man frivilligt läsa något som inte är roligt eller, under några omständigheter, underhållande?
Så istället för att följa troget i deras fotspår och vara sådär jobbigt slätstruken och pretentiös, så skrev jag det lite roligare (hoppas jag). Det är inte en realistisk skildring av hur jag, eller någon, sitter och tänker under en lektion, men det är en lite roligare version av deras vision. Skildrar tankar och hur de kan sväva iväg, men de här tankarna lämnar aldrig sitt sammanhang. För utan sammanhang blir det ingen text, utan bara ord, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.
Hur som helst, så ska man inte ta mitt försök till psykologisk realism på för stort allvar. Se det som en amerikansk remake på en pretentiös europeisk film: Lite glättigare, lite mer riktad åt den stora massan och, framför allt, lite bättre! (Och INTE personlig)
Den representerar INTE mina personliga åsikter och är INTE självbiografisk. Jag har inte koncentrationssvårigheter, kommer aldrig att ha koncentrationssvårigheter och kommer aldrig att få koncentrationssvårigheter. Lugn som en filbunke, ständigt lyssnandes och observerandes är jag den där eleven som gör som den blir tillsagd, och behåller sina tankar för sig själv. Så alla kan vara lugna: Jag sitter inte och tänker på vin på lektionerna. Men att skriva en text om det jag egentligen tänker på under en lektion hade inte varit speciellt rolig läsning, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.
För en sak som slog mig när jag läste utdragen, ur deras respektive verk, var att det inte fanns en enda gnutta underhållningsvärde i deras texter. Båda verkade ha en vision om att skildra det mänskliga psyket och dess förmåga att minnas och associera, till en gräns då ens tankar inte längre är logiska. Tills man sitter och tänker på något helt annat. Tills tankarna förlorat sammanhang och mening.
Det är ett intressant experiment, men tyvärr kan jag inte se storheten i deras verk.
Visionärer? Javisst! Bra författare? Inte för fem öre! För varför vill man skriva något som inte kommer att vara roligt eller tillfredställande att läsa? Varför vill man frivilligt läsa något som inte är roligt eller, under några omständigheter, underhållande?
Så istället för att följa troget i deras fotspår och vara sådär jobbigt slätstruken och pretentiös, så skrev jag det lite roligare (hoppas jag). Det är inte en realistisk skildring av hur jag, eller någon, sitter och tänker under en lektion, men det är en lite roligare version av deras vision. Skildrar tankar och hur de kan sväva iväg, men de här tankarna lämnar aldrig sitt sammanhang. För utan sammanhang blir det ingen text, utan bara ord, något som Proust och Joyce borde fått berättat för sig.
Hur som helst, så ska man inte ta mitt försök till psykologisk realism på för stort allvar. Se det som en amerikansk remake på en pretentiös europeisk film: Lite glättigare, lite mer riktad åt den stora massan och, framför allt, lite bättre! (Och INTE personlig)
Blogg: Del 6 Del 1 (Proust/Joyce)
Vad gör jag här?
Ärligt talat, vad fan gör jag här? Vad gör VI här? Det finns inget här att hämta för mig, ingenting som jag någonsin kommer att ha användning för, och jag tvivlar att någon här inne kommer att dö på grund av att de inte visste allt detta. Kommer någon i det här rummet någonsin ha användning av detta inom det privata eller inom deras framtida arbeten? Har någon någonsin haft användning av detta? Var det tack vare den här kunskapen som Jesus kunde göra vatten till vin? Hade vattnet den här kunskapen när det blev till vin? Kan vatten bli vin? Kan vin ha kunskaper? Och om viner kan, och vill, vara intellektuella, borde det inte vara vin som sitter här vid bänkarna och lär sig om detta istället för mig. Allt jag vill veta och kommer ha användning för lär jag mig själv, som alla andra barn av videovåldsgenerationen som uppfostrats framför datorn. Jag har ingen användning av detta!
Eller borde jag ha användning för det? Är jag helt enkelt för dum för att kunna förstå att min framtid hänger på det hon säger? Så är det! Så måste det var! Borde jag anteckna? Nä, då tappar jag bara fokus. Men faktum är ju att fokuset redan är tappat. Fan, asså, vem har ordet? Okej, okej, fokus nu... Jag tänker fan inte vara dummare än vin!
Borde jag räcka upp handen? Har inte räckt upp handen på flera år, och om jag ska göra det igen borde jag ha något helt fantastiskt att säga. Vilket jävla antiklimax, annars! "öh...kräfta" Haha, jag kommer ihåg den kvällen. Det var fan längesedan nu. På ballkongen, kan det ha varit i september tvååååtussssseeeeeeennn...fem? Det var ju sol och varmt, men inte fan käkar man kräftor på sommaren...va?
Fort, fort, tänk, tänk... Typiskt, att det alltid ska hända när man är minst beredd. Var hon tvungen att fråga mig! Av alla i rummet som räckte upp handen och kunde svaret, så var det just mig. Fan, nu kommer alla att se ner på mig. Visst, jag kunde svaret, men ångesten som uppstår när jag måste tala inför alla är fan jobbig. Tänk om jag hade haft fel! Hade jag fel? Afan, det var nog fel... Finns det ens rätt och fel i en diskussion? Vad spelar det för roll om jag hade fel? Jag har ju för fan antecknat! Vin har ju inte ens händer! De kan ju inte anteckna! Vin... tror att de är så smarta...
Men när ska jag ha tid att kolla igenom mina anteckningar? Måste plugga matte hela eftermiddagen, vi slutar 15, måste duscha ikväll, har inte duschat på ett tag, undrar om någon märkt det? Skulle någon ha sagt något om de märkt det? Hade jag sagt något om jag märkt det? Hade jag märkt det? Nu vill jag bara hem...
Vad är klockanamenvafanvislutarjunu! Borde jag säga något?
Nej fan, det är ju måndag! Jag är ihärdig. Jag är målmedveten. Jag kan allt om det jag vill kunna. Jag kan grunderna från dagens lektion. En timme med läroboken och jag är redo för läxförhöret. Jag må undra varför jag är här. Jag må kanske tvivla ibland. Men, iochförsig, om jag inte var här var skulle jag då varaAMENVAFANVISLUTADEFÖRFEMMINUTERSENKÄRRINGJÄVEL!!!
Ärligt talat, vad fan gör jag här? Vad gör VI här? Det finns inget här att hämta för mig, ingenting som jag någonsin kommer att ha användning för, och jag tvivlar att någon här inne kommer att dö på grund av att de inte visste allt detta. Kommer någon i det här rummet någonsin ha användning av detta inom det privata eller inom deras framtida arbeten? Har någon någonsin haft användning av detta? Var det tack vare den här kunskapen som Jesus kunde göra vatten till vin? Hade vattnet den här kunskapen när det blev till vin? Kan vatten bli vin? Kan vin ha kunskaper? Och om viner kan, och vill, vara intellektuella, borde det inte vara vin som sitter här vid bänkarna och lär sig om detta istället för mig. Allt jag vill veta och kommer ha användning för lär jag mig själv, som alla andra barn av videovåldsgenerationen som uppfostrats framför datorn. Jag har ingen användning av detta!
Eller borde jag ha användning för det? Är jag helt enkelt för dum för att kunna förstå att min framtid hänger på det hon säger? Så är det! Så måste det var! Borde jag anteckna? Nä, då tappar jag bara fokus. Men faktum är ju att fokuset redan är tappat. Fan, asså, vem har ordet? Okej, okej, fokus nu... Jag tänker fan inte vara dummare än vin!
Borde jag räcka upp handen? Har inte räckt upp handen på flera år, och om jag ska göra det igen borde jag ha något helt fantastiskt att säga. Vilket jävla antiklimax, annars! "öh...kräfta" Haha, jag kommer ihåg den kvällen. Det var fan längesedan nu. På ballkongen, kan det ha varit i september tvååååtussssseeeeeeennn...fem? Det var ju sol och varmt, men inte fan käkar man kräftor på sommaren...va?
Fort, fort, tänk, tänk... Typiskt, att det alltid ska hända när man är minst beredd. Var hon tvungen att fråga mig! Av alla i rummet som räckte upp handen och kunde svaret, så var det just mig. Fan, nu kommer alla att se ner på mig. Visst, jag kunde svaret, men ångesten som uppstår när jag måste tala inför alla är fan jobbig. Tänk om jag hade haft fel! Hade jag fel? Afan, det var nog fel... Finns det ens rätt och fel i en diskussion? Vad spelar det för roll om jag hade fel? Jag har ju för fan antecknat! Vin har ju inte ens händer! De kan ju inte anteckna! Vin... tror att de är så smarta...
Men när ska jag ha tid att kolla igenom mina anteckningar? Måste plugga matte hela eftermiddagen, vi slutar 15, måste duscha ikväll, har inte duschat på ett tag, undrar om någon märkt det? Skulle någon ha sagt något om de märkt det? Hade jag sagt något om jag märkt det? Hade jag märkt det? Nu vill jag bara hem...
Vad är klockanamenvafanvislutarjunu! Borde jag säga något?
Nej fan, det är ju måndag! Jag är ihärdig. Jag är målmedveten. Jag kan allt om det jag vill kunna. Jag kan grunderna från dagens lektion. En timme med läroboken och jag är redo för läxförhöret. Jag må undra varför jag är här. Jag må kanske tvivla ibland. Men, iochförsig, om jag inte var här var skulle jag då varaAMENVAFANVISLUTADEFÖRFEMMINUTERSENKÄRRINGJÄVEL!!!
söndag 5 februari 2012
Blogg: Del Fem (Modernismen)
11:e oktober 2010.
Det var över ett år sedan jag besökte bloggen senast. Trodde att den var hopplöst försvunnen. Jag skapade till och med en ny som reserv, men förgäves då den också försvann. Och då gav jag upp. Alla dessa lösenord, till alla dessa sajter. Tror att jag har cirka 7 mailadresser, men bara en som jag kan nå. Spelar inte mig någon roll, egentligen.
Och det är därför det känns lite konstigt att sitta här och blogga på bloggen som en gång förvunnit. Som jag hade dödsförklarat. Preskriberat. Numera räddad tack vare George Clooney.
Borde egentligen skriva om Modernismen. Det var det vi gick igenom på svenskalektionen i måndags, men det var en udda lektion. Svårt att hålla fokus när man mitt i allt var tvungen att lämna lektionen, för att sedan komma tillbaka. Svårt att riktigt få ett grepp på vad modernsimen egentligen var. Dessutom är det en halvtimme kvar till deadline, så att googla skiten känns som en dålig prioritering. Istället tänkte jag prata om hur George Clooney fick mig att hitta tillbaka till bloggen.
Och det går egentligen att sammanfatta i en (om något lång och osammanhängande) mening. Satt och kollade på The Descendants (i vilken George Clooney spelar väldigt bra och värdigt, men inte lyckas få en att bortse från att det är George Clooney man tittar på), och kände hur jag ville ventilera mina tankar om filmen, varpå jag kommer att tänka på det faktum att bloggen ska vara färdigskriven vid 18, något som inte var så omöjligt som jag först trodde, då Blogger lyckades med att skicka ett nytt lösenord, till rätt mailadress, vilket dom inte lyckades med förra gången. Så nu sitter jag här och bloggar om ingenting (fast det borde vara modernismen), på grund av/tack vare det faktum att George Clooney inte förtjänar en Oscar.
På så sätt har alla blivit nöjda. Jag har sagt mitt om det jag ville säga, bloggen är än en gång aktiv och modernismen har sluppit undan en sågning från Sveriges minst literaturintresserade medborgare. Min käre vän George Clooney kanske inte är så nöjd, men det är hans förlust.
5:e februari 2012
Det var över ett år sedan jag besökte bloggen senast. Trodde att den var hopplöst försvunnen. Jag skapade till och med en ny som reserv, men förgäves då den också försvann. Och då gav jag upp. Alla dessa lösenord, till alla dessa sajter. Tror att jag har cirka 7 mailadresser, men bara en som jag kan nå. Spelar inte mig någon roll, egentligen.
Och det är därför det känns lite konstigt att sitta här och blogga på bloggen som en gång förvunnit. Som jag hade dödsförklarat. Preskriberat. Numera räddad tack vare George Clooney.
Borde egentligen skriva om Modernismen. Det var det vi gick igenom på svenskalektionen i måndags, men det var en udda lektion. Svårt att hålla fokus när man mitt i allt var tvungen att lämna lektionen, för att sedan komma tillbaka. Svårt att riktigt få ett grepp på vad modernsimen egentligen var. Dessutom är det en halvtimme kvar till deadline, så att googla skiten känns som en dålig prioritering. Istället tänkte jag prata om hur George Clooney fick mig att hitta tillbaka till bloggen.
Och det går egentligen att sammanfatta i en (om något lång och osammanhängande) mening. Satt och kollade på The Descendants (i vilken George Clooney spelar väldigt bra och värdigt, men inte lyckas få en att bortse från att det är George Clooney man tittar på), och kände hur jag ville ventilera mina tankar om filmen, varpå jag kommer att tänka på det faktum att bloggen ska vara färdigskriven vid 18, något som inte var så omöjligt som jag först trodde, då Blogger lyckades med att skicka ett nytt lösenord, till rätt mailadress, vilket dom inte lyckades med förra gången. Så nu sitter jag här och bloggar om ingenting (fast det borde vara modernismen), på grund av/tack vare det faktum att George Clooney inte förtjänar en Oscar.
På så sätt har alla blivit nöjda. Jag har sagt mitt om det jag ville säga, bloggen är än en gång aktiv och modernismen har sluppit undan en sågning från Sveriges minst literaturintresserade medborgare. Min käre vän George Clooney kanske inte är så nöjd, men det är hans förlust.
5:e februari 2012
måndag 11 oktober 2010
Blogg: Part Four (Elixir VS. Elixir)
Jag var tvungen att börja om efter halva förstasidan. Jag fattade ingenting. Eller, snarare fick jag inte in någon fungerande läsrytm. Det var stora bokstäver här och var, grova stavfel och ingen styckeindelning, wattsåevver. Därför var jag tvungen att börja om.
Och det var då Elixir kom till sin rätt. För under den udda ytan fanns det en ganska obehaglig historia om en dryck som gör stolta invandrare till muppiga svennar. Jag kunde se dom olika scenerna framför mig, och det var ingen rolig syn. Slaktandet av katten, hur personernas beteenden och utseende långsamt förvreds till något annorlunda. Och slutet.
Det var därför jag blev rätt förvånad när jag såg filmen och upptäckte att det var en komedi. En snabbklippt komedi med skämt stup i kvarten, som såg det roliga i det jag ansåg var tragiskt. Det var därför jag blev posetivt överaskad och faktiskt ganska imponerad av filmen. För även om den tagit ramhandlingen ur novellen och ändrat på var och varannan detalj så köper man det. Det är en ny och rolig tolkning av en obehaglig och udda novell.
På samma sätt som dom nya Batman-filmerna, nya Sherlock Holmes och Shout Out Louds cover på Band Of Horses-låten "Is There A Ghost" så har inte filmen förbättrat eller försämrat något, utan snarare endast förändrat lite. En ny tolkning av något bekant, liksom.
Därför kan jag inte välja vilken som berörde mig mest. Dom berörde mig på olika sätt, med olika förutsättningar. Och jag är sådär lagom imponerad av dom båda versionerna. Inga mästerverk, inga bottennapp. Men helt klart sevärd/läsvärd.
Tack!
Och det var då Elixir kom till sin rätt. För under den udda ytan fanns det en ganska obehaglig historia om en dryck som gör stolta invandrare till muppiga svennar. Jag kunde se dom olika scenerna framför mig, och det var ingen rolig syn. Slaktandet av katten, hur personernas beteenden och utseende långsamt förvreds till något annorlunda. Och slutet.
Det var därför jag blev rätt förvånad när jag såg filmen och upptäckte att det var en komedi. En snabbklippt komedi med skämt stup i kvarten, som såg det roliga i det jag ansåg var tragiskt. Det var därför jag blev posetivt överaskad och faktiskt ganska imponerad av filmen. För även om den tagit ramhandlingen ur novellen och ändrat på var och varannan detalj så köper man det. Det är en ny och rolig tolkning av en obehaglig och udda novell.
På samma sätt som dom nya Batman-filmerna, nya Sherlock Holmes och Shout Out Louds cover på Band Of Horses-låten "Is There A Ghost" så har inte filmen förbättrat eller försämrat något, utan snarare endast förändrat lite. En ny tolkning av något bekant, liksom.
Därför kan jag inte välja vilken som berörde mig mest. Dom berörde mig på olika sätt, med olika förutsättningar. Och jag är sådär lagom imponerad av dom båda versionerna. Inga mästerverk, inga bottennapp. Men helt klart sevärd/läsvärd.
Tack!
tisdag 28 september 2010
Blogg: Part Three (Poesi: Part Two)
Efter flera veckors arbetande med poesi, under svenska-lektionerna, har jag kommit fram till en del saker. Saker som kanske är både bra och dåliga, självkritiska och egoistiska. Jag kallar framställningen för poesikter (uttalas påsikter)...he he
Poesikter
1. Jag trodde jag var bra på att analysera dikter. Efter ett par lektioner med klass N0e så är jag lite tveksam. Visst, på ytplanet är jag nog ganska skicklig, men så fort man bara snuddar på djupet så drunknar jag i alla metaforer och radbrytningar.
2. Kanske en återupprepning av punkt ett, men min klass var riktigt bra på att analysera dikter. Dikter som bara framstod som ordbajs fick faktiskt någon form av sammanhang. Jag är smått imponerad.
3. Dikterna i häftet var tyvärr inga höjdare. Vem är jag att ifrågasätta Lärare Lyckens häfte, tänker du nu, men faktum är att jag var lagom imponerad av vad som fanns att välja bland. En del var för långa, en del för korta, majoriteten rimmade inte och de allra flesta kändes ganska meningslösa och oorginella. Men smaken är som baken: delad.
4. "Jag vill möta..." var den enda dikt jag gillade. Men endast för att den någorlunda följde mina kriterier för hur en dikt ska se ut (se: Blogg: Part Two (Poesi) för mer information).
5. Bäst diskusion och analysering kom i samband med "Mitt språk". Är dock osäker på att den hette precis så, men om jag inte minns fel så var det något om att "mitt språk är öknens och elden språk" och att "kaniner som blöder ner något". En dikt jag dissade på grund att den var på tok för djup för mig, men som gav mig en hel del tankar när jag hörde mina klasskamraters tolkningar.
6. Att nedanstående dikt saknades i häftet är något jag knappast kan tolerera.
Poesikter
1. Jag trodde jag var bra på att analysera dikter. Efter ett par lektioner med klass N0e så är jag lite tveksam. Visst, på ytplanet är jag nog ganska skicklig, men så fort man bara snuddar på djupet så drunknar jag i alla metaforer och radbrytningar.
2. Kanske en återupprepning av punkt ett, men min klass var riktigt bra på att analysera dikter. Dikter som bara framstod som ordbajs fick faktiskt någon form av sammanhang. Jag är smått imponerad.
3. Dikterna i häftet var tyvärr inga höjdare. Vem är jag att ifrågasätta Lärare Lyckens häfte, tänker du nu, men faktum är att jag var lagom imponerad av vad som fanns att välja bland. En del var för långa, en del för korta, majoriteten rimmade inte och de allra flesta kändes ganska meningslösa och oorginella. Men smaken är som baken: delad.
4. "Jag vill möta..." var den enda dikt jag gillade. Men endast för att den någorlunda följde mina kriterier för hur en dikt ska se ut (se: Blogg: Part Two (Poesi) för mer information).
5. Bäst diskusion och analysering kom i samband med "Mitt språk". Är dock osäker på att den hette precis så, men om jag inte minns fel så var det något om att "mitt språk är öknens och elden språk" och att "kaniner som blöder ner något". En dikt jag dissade på grund att den var på tok för djup för mig, men som gav mig en hel del tankar när jag hörde mina klasskamraters tolkningar.
6. Att nedanstående dikt saknades i häftet är något jag knappast kan tolerera.
tisdag 21 september 2010
Blogg: Part Two (Poesi)
Jag läser inte mycket poesi. Jag önskar dock att jag gjorde det. Att kunna säga att den poeten var mycket bättre än den poeten och att posin var bättre förr, skulle vara roligt. För poesi visar att man är någorlunda kulturellt lagd. Att man kan sin kulturhistoria. Min kulturhistoria börjar och slutar vid Bob Dylan. Att jag gillar en gammal och skränig mans musik gör mig inte kulturell, men det är det närmsta jag kommer till poesi.
Poesi, enligt mig, är korta och väldigt avancerade små noveller som ofta är metaforer för något man inte kanske vill säga rakt ut. Eller bara vackra ord placerade i en ordning som får de att låta ännu vackrare.
Jag är en väldigt svårflörtad läsare, oavsett vad det är jag läser. Framförallt när det kommer till just poesi. För i böcker, artiklar och noveller kan det byggas upp förväntningar, kanske lite spänning och det mesta är ändå ganska organiserat. I poesi kan allt hända.
Poesi är också väldigt personligt. Det jag tycker är tråkig läsning kanske du uppfattar som poesi. Och poesi kanske inte alltid behöver vara vackert. Kanske bara flummigt.
Men jag har en liten mall över hur en bra dikt ska se ut (för alla er som vill imponera på mig):
1: Rimm. Det är ett måste att dikten ska rimma, annars blir det ju bara vanlig text, med roliga radbrytningar överallt.
2.Orginalitet. Precis som inom allt annat (film, människor, musik) så krävs det orginalitet för att jag ska kunna uppskatta det. Att läsa en massa dikter som alla är likadana är lika roligt som att träffa en massa människor som är likadana.
3. Bra humör. En dikt får inte vara för tragisk. Man blir så lätt deppig, då.
4. Ju kortare desto bättre.
Jag har skrivit ett par dikter i mina dagar. Ja, det är sant. Ibland på begäran av en lärare, väldigt sällan (se: 0 ggr) på eget intiativ.
Men jag beundrar poeter. Dom som verkligen sitter och finslipar sina dikter så att de blir bra och sedan kan stå för dom. Det är imponerande. Jag är inte en av dom.
Björn Ranelid, däremot. Han är ju poeternas poet. Dikternas diktare. Allt mannen säger är en välkomponerad dikt. För tusan, mannen ser till och med ut som en dikt!
Och hans namn är Björn. Precis som djuret! That's badass!
Poesi, enligt mig, är korta och väldigt avancerade små noveller som ofta är metaforer för något man inte kanske vill säga rakt ut. Eller bara vackra ord placerade i en ordning som får de att låta ännu vackrare.
Jag är en väldigt svårflörtad läsare, oavsett vad det är jag läser. Framförallt när det kommer till just poesi. För i böcker, artiklar och noveller kan det byggas upp förväntningar, kanske lite spänning och det mesta är ändå ganska organiserat. I poesi kan allt hända.
Poesi är också väldigt personligt. Det jag tycker är tråkig läsning kanske du uppfattar som poesi. Och poesi kanske inte alltid behöver vara vackert. Kanske bara flummigt.
Men jag har en liten mall över hur en bra dikt ska se ut (för alla er som vill imponera på mig):
1: Rimm. Det är ett måste att dikten ska rimma, annars blir det ju bara vanlig text, med roliga radbrytningar överallt.
2.Orginalitet. Precis som inom allt annat (film, människor, musik) så krävs det orginalitet för att jag ska kunna uppskatta det. Att läsa en massa dikter som alla är likadana är lika roligt som att träffa en massa människor som är likadana.
3. Bra humör. En dikt får inte vara för tragisk. Man blir så lätt deppig, då.
4. Ju kortare desto bättre.
Jag har skrivit ett par dikter i mina dagar. Ja, det är sant. Ibland på begäran av en lärare, väldigt sällan (se: 0 ggr) på eget intiativ.
Men jag beundrar poeter. Dom som verkligen sitter och finslipar sina dikter så att de blir bra och sedan kan stå för dom. Det är imponerande. Jag är inte en av dom.
Björn Ranelid, däremot. Han är ju poeternas poet. Dikternas diktare. Allt mannen säger är en välkomponerad dikt. För tusan, mannen ser till och med ut som en dikt!
Och hans namn är Björn. Precis som djuret! That's badass!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)